Arkitektsmak väcker känslor

Kullerstensgator slingrar sig fram i Jakriborg. Färgglada hus, med höga gavelspetsar, för tankarna till en medeltida Hansastad.

Jakriborg är ett nytt bostadsområde som byggts med den gamla småstaden som förebild. Järla sjö och brittiska Poundbury är andra uppmärksammade exempel.

De här områdena beskrivs ofta som en nagel i ögat på ”arkitektetablissemanget”, en reaktion på allt fyrkantigt, modernt och trist som arkitekterna tvingat på människor under 1900-talet.

För alla vet ju att arkitekter är svartklädda esteter som inte ger folket de Bullerbyidyller som folket vill ha – eller?

En ny avhandling, som lades fram förra veckan, verkar bekräfta bilden. Avhandlingsförfattaren Catharina Sternudd talar om en vallgrav ”mellan arkitektyrkets homogent modernistiska smaknorm” och allmänhetens preferenser.

Tesen är bland annat att människor vill ha miljöer som påminner om gamla småstäder. Medan arkitekterna ser ner på människors längtan efter trivsel och idyll.

Arkitektkåren, som har en makt över människors livsmiljöer, väcker ofta starka känslor. En vanlig invändning mot arkitekter är just att deras smak skiljer sig allt för mycket från gemene mans.

Men att proffs och allmänhet kan ha olika uppfattningar om ”vackert” och ”fult” är helt naturligt, menar Simo Säätelä, gästforskare vid avdelningen för estetik vid filosofiska institutionen i Uppsala.

–Det är klart att arkitekter ser annat än gemene man. De har ju en lång högskoleutbildning, och det vore konstigt om det utmynnade i en smak som är densamma som gemene mans.

Precis som andra konstnärliga utövare utvecklar arkitekter en viss smaknorm. Kunskap påverkar estetiska preferenser. Det handlar också om att – för att tala med Pierre Bourdieu – skapa social distinktion och kulturellt kapital.

Men det är en sak att som bildkonstnär eller designer fjärma sig från lekmannens uppfattning om hur något ska se ut.

–Arkitekter har ett större ansvar, eftersom de arbetar med människors livsmiljöer, säger Simo Säätelä.

Han tillägger att arkitekter har en besvärlig roll. De ska vara konstnärer, samtidigt som de ska ta hänsyn till brukare, byggherrar, ekonomi, teknik och regelverk.

–Och sedan får de ta allt skäll när saker inte bli bra; det är ingen avundsvärd sits.

Bilden av arkitekten påverkas dessutom fortfarande av de misstag som gjordes under miljonprogrammet och 60- och 70-talens stadsomvandlingar.

–Spåren förskräcker. Men det är inte rättvist att dumpa ansvaret för det som hände på arkitekternas smak, säger Simo Säätelä och tillägger att debatten tenderar att överdriva betydelsen av arkitekters smak. Byggda miljöer blir till i komplexa processer där arkitekter ständigt får göra avkall på sina visioner.

–Jag tror egentligen att det stora problemet är att arkitekterna bestämmer för lite, säger Simo Säätelä.

Men hur skulle det bli om arkitekterna fick bestämma mer? Skulle människor få de trivsamma miljöer som de, enligt Catharina Stern­udds avhandling, längtar efter?

Helt klart skulle det bli mindre Jakriborg. Arkitekters ambition är vanligtvis att skapa välfungerande och trivsamma områden, utan att använda pastischer. Arkitektyrket handlar ju om så mycket mer än att försöka efterlikna något gammalt som väcker positiva associationer.

–Arkitektens uppgift är bland annat att tillföra sådant som inte tillhör vanliga människors referensramar, säger Rasmus Waern, arkitekt och kritiker.

Han menar att problemet med områden som Jakriborg är att de främst spelar på de känslor som bilden av småstaden väcker. Samtidigt är han tveksam till den vallgrav mellan arkitekter och allmänhet som Sternudd beskriver.

Han påpekar att det finns åtskilliga exempel på arkitektur som både är småskalig, traditionalistisk och allmänt uppskattad, samtidigt som den tillför något nytt istället för att bara leka gammal småstad.

Nybyggda Gällstaö på Ekerö, ritat av Wingårdhs, är både falurött och samtida.

Området Tre Gudor i Viken, ritat av danska Vandkunsten, är både stramt, svart och inordnat i ortens gamla bebyggelse. Dessutom älskat av folket – trots att det varken erbjuder snickarglädje eller medeltidsromantik.

Elisabet Andersson

elisabet.andersson@svd.se