Är inte skalden värd en krona?

August Strindberg dog en majdag 1912 och han hyllades med omsorg av samtiden. Begravningståget till Norra kyrkogården var en triumffärd, vägen var kantad med människor ur alla samhällsklasser redo att hylla mannen bakom Hemsöborna och radikalen, Jakobsbrottaren och förnyaren.

Idag är det skralt med uppskattningen. Staten verkar alldeles tagen på sängen inför jubileet medan en mängd teatrar redan planerat in Strindbergspjäser på repertoaren. Inga anslag till festivaler, symposier eller utställningar. Inga idéer om att profilera svensk kultur med hjälp av en världsberömd dramatiker på det sätt som, exempelvis, norrmännen har gjort.

Ibsenfestivalen har skapat ett stort engagemang för norsk kultur världen över och är dessutom en utmärkt plattform för att diskutera nationell tradition, kulturell egenbild och nytolkningar av ett kulturarv. Och med Ibsen som fixpunkt har man skapat ökad kontakt mellan företag och kulturlivet. En mängd stora aktörer sponsrar Ibsenfestivalerna.

Staten har under åren varit extremt dålig på att upphöja Strindberg till internationellt gångbar representant för svensk kultur. Strindbergs Intima teater behandlas minst sagt styvmoderligt med löjligt små anslag. Ingen verkar förstå vilken position Strindberg har utomlands, inte minst som konstnär. Mångsysslaren, hetsporren och debattören Strindberg har kvar sin kraft och sin udd – möjligen är det därför man från statligt håll skyggar för att hylla honom.

En rejäl Strindbergsfestival med internationella gästspel skapar engagemang och sprider intresset för svensk kultur som ringar på vattnet. Idag spelar ju en ny generation Strindberg – tänk på hur tyske Frank Castorf och amerikanske Robert Wilson för några år sedan också gav hela det svenska teaterlivet inspiration med sina tolkningar av Svarta fanor och Ett drömspel som sedan spelades på internationella turnéer.

Hundratals miljoner satsades nyligen på att hylla Carl von Linnés gärning. August Strindberg verkar inte vara värd en enda krona. Det är faktiskt inte bara skamligt utan framför allt konstigt att man inte förstår värdet av att visa var svensk tradition, introspektion, realism och drömspelssurrealism tar sin början – den tradition Bergman och Norén fullföljer, varierar och förnyar.

Strindberg är den grund på vilket stora delar av svensk kultur står bergfast som på ren granit. Här har vi en given anledning att visa bredden och djupet hos en svensk kulturtradition. Det finns inga anledningar att inte ta den.

Lars Ring

08-13 56 09

lars.ring@svd.se

Fler artiklar