Akut förfall hotar nationalklenoder

Den pampiga trappan upp till utställningsplanet signalerar museibesök av det mer traditionella slaget, steg för steg upp till Carl Larsson, Karl XII:s likfärd och de andra trotjänarna i National­museums samlingar. För överentendenten Solfrid Söderlind är det en skorsten. Om det skulle börja brinna i museet skulle trapphuset fungera som en sådan och se till att elden sprider sig snabbt, antagligen för snabbt för att personal och besökare skulle kunna rädda sig ut, definitivt för snabbt för att rädda samlingarna. Dessutom ser den till att 80 procent av luften byts ut varenda timme, vilket innebär en ständig tillförsel av luftföroreningar som går hårt åt konstföremålen.

– Alla är överens, det här är inte lämpligt. Byggnaden är farlig, både för människor och samlingar. Det har inte gjorts en övergripande renovering på 150 år, säger Solfrid Söderlind.

Rapporterna om att läget på Nationalmuseum är akut droppar in med jämna mellanrum, mer frekvent på senare år. Men faktum är att lokalen egentligen aldrig varit vidare lämpad för sitt syfte, redan 1910 skrevs det kritiska artiklar där problemen lyftes fram. Ett sekel senare är det dags för renovering, med startpunkt 2011, om man ska tolka signalerna från kulturdepartementet.

När Christina Rogestam presenterade sin enmansutredning i höstas gavs Nationalmuseum högsta prioritet, men mycket är fortfarande oklart – vad ska till exempel hända med tomten bakom huset? Nobelmuseet har pekats ut som en tänkbar hyresgäst, men vill hellre ha lokaler på Skeppsholmen. När socialdemokraterna satt i regeringsställning fanns det planer på ett form­museum på den obebyggda tomten, men sedan regeringsskiftet har det projektet blivit betydligt vagare i konturerna.

Solfrid Söderlind menar att tomten är nyckeln till ett Nationalmuseum på längre sikt, där skulle man kunna bygga ändamålsenliga lokaler för känsligare utställningsföremål som tavlor, miniatyrer, ikonsamlingen, textilier och så vidare.

– Allt det måste in i ett nytt hus. Byggnaden som finns i dag skulle användas för tåligare utställningar, till exempel alla våra skulpturer, säger hon.

Vad är alternativet?

– Det skulle vara att hitta nya lokaler. Jag har lekt med tanken på grund av den politiska låsningen i frågan om tomten bakom byggnaden, att få börja om från scratch. Kanske kunde Nobelstiftelsen ta över här, huset fyller många av deras behov, säger Solfrid Söderlind.

Men då är vi tillbaka på symboliken hos ärevördiga institutioner, för att inte tala om lokalerna de är belägna i. Friedrich August Stülers byggnad är ett självklart inslag på Blasieholmen och generationer av stockholmare och turister förknippar byggnaden med institutionen Nationalmuseum. På så sätt blir själva huset något av en rävsax för verksamheten, 1800-talets idéer om arkitektur och byggteknik satte modellen och 2000-talets personal och besökare tvingas leva med konsekvenserna. Solfrid Söderlinds tjänsterum är ett bra exempel: 35 grader på sommaren, 13 på vintern.

– Och elsystemet är under­dimensionerat, sätter jag in en värmefläkt och har datorn på går propparna, säger hon.

Nationalmuseums 12000 kvadratmeter består till en tredjedel av utställningsytor. Där kraftsamlar ägaren Statens fastighetsverk, men resurserna räcker inte till vardagen bakom kulisserna. Flagnande puts, kablar som hänger i taket, trasig isolering på rör vars innehåll inte är helt kartlagt och bristfälliga nödutgångar. På vinden har takstolarna blivit hårt åtgångna på grund av fukten från klimatanläggningen, som i sin tur är nödvändig för att överhuvudtaget kunna visa föremål i utställningshallarna. Där är det inte ovanligt att människor tuppar av på grund av syrebrist när utställningarna lockar stor publik.

Som sagt, alla är eniga om att situationen är ohållbar. Men hur löser man renoveringen? Bara att flytta 670000 föremål är en utmaning som kräver logistisk planering i nivå med landstigningen i Normandie. Dyrbart och krångligt, ja, men också ett sätt att marknadsföra Nationalmuseum långt utanför tullarna, menar Solfrid Söderlind.

– Vi vill satsa över hela Sverige genom att låta museer ta hand om det som passar ihop med deras samlingar. Som det ser ut nu har de bättre förutsättningar att ta hand om föremålen än vad vi har. Dessutom är flytten en möjlighet till ett starkt och meningsfullt internationellt utbyte med museer i Europa. Men det krävs ett regeringsbeslut för att vi ska komma igång med processen, säger hon.

Stora projekt av det här slaget är alltid riskfyllda, och inte minst politiskt laddade. Debatten om stadsbibliotekets framtida ombyggnad rasar, de flesta minns mögelskandalen på Moderna museet.

Solfrid Söderlind konstaterar att den nuvarande regeringen verkar vara inne på att renovera den befintliga byggnaden, men att man är mer försiktig i frågan om tillbyggnad. Efter att ha sett hur det ser ut i prången och de låga källarkorridorerna är frågan om hur mycket man kan ändra byggnadens inneboende struktur självklar. Solfrid Söderlind menar att ett framtida Nationalmuseum inte kan fungera som det gör i dag, en omstrukturering är nödvändig.

– Det finns inget business as usual. Det vi har i dag fungerar inte, det finns ingen normalitet att återgå till. Här krävs det riktiga tag efter en vettig verksamhetsanalys.