Agent för fred

Sommaren 1975 klev en nyfiken 25-åring av planet i Kairo för att praktisera språkstudierna hemifrån universitetet i Uppsala. I den egyptiska metropolen – då som nu arabvärldens centrum på många vis – hyrde han ett rum av en koptisk änka . Sin hyra betalade han genom att undervisa i engelska i ett land som var på väg från Sovjetberoende mot västorientering.

Äventyret följdes av fler besök och blev så småningom ett uppdrag.

–Jag kände jättestarkt att vi européer och araber måste lära känna varandra igen, säger han.

I dag är Jan Henningsson Sveriges man i Alexandria där han är direktör för Svenska institutet i den antika kulturstaden där människor, kulturer och idéer mötts i tusentals år. Jan Henningsson älskar att sammanföra och lyssna på såväl cancerforskare som människorättsaktivister, översättare och ungdomsledare.

På blixtvisit i Sverige under några dagar hinner han med invigningen av nätutställningen Discover islamic art på Medelhavsmuseet och middagmed frun Birgitta hemma i Uppsala. Sedan går färden tillbaka till Alexandria och en tredagarskonferens med statsvetare från arabvärldens olika hörn.

–Jag har hyfsat lätt för språk, säger han med dagens understatement, där vi satt oss ner i den glesa lobbyn på SAS Radisson efter invigningen.

Jan Henningsson har skrivit böcker, översatt poesi från bland annat urdu till svenska, lärt upp tolkar i arabiska, behärskar ryska. Arabiska talar han på äkta egyptiskt vis med en särskild förkärlek för de otaliga ordlekar som, tror han, egyptierna har utvecklat av nödtvång under århundraden av osmanska, franska och brittiska ockupationer.

Mamman var religions- och söndagsskolelärare och pappan undervisade i språk som rektor på Lundsberg i Värmland dit familjen flyttade när Jan Henningsson var tio år. Han är aktivt troende men läsningen av Bibeln och Koranen har för religionsvetaren blivit så teoretiska att det blir i barn­domens psalmer han upplever den största andligheten. Sett i efterhand upplever han att någon gått bredvid och stöttat vid livets svårare skeden.

Det var via Svenska kyrkan han fördjupade kontakten med Egypten. Ambitionen att knyta kontakter mellan Sverige och Egyptens minst 7 miljoner kristna kopter ledde till uppbyggnaden av den koptisk-­ortodoxa församlingen i Stockholm och att ett svenskt prästpar anställdes av den koptiska kyrkan i Egypten.

–De egyptiska kristna har en nyckelroll, de är fler än alla andra kristna i arabvärlden tillsammans, säger han.

Den bakgrunden var klockren när UD år 2002 skulle handplocka en direktör till Svenska institutet, som är uppbyggt enligt en annan modell än de traditionella ambassaderna. När ambassadörerna frotterar sig med högdjuren jobbar Jan Henningsson med de operativa personerna. En ”doer” söker kanske andra.

Hans mål är att få människor att prata i en region vars möte med västvärlden så ofta präglas av ömsesidig misstro – åtminstone på den politiska nivån.

–Men svenskar har ett oerhört gott rykte i Mellanöstern, det är ett omistligt kapital, säger han.

Ändå ser han nästan ut som en karikatyr av medlemmen i ”diplomatklubben”. Korrekt, i mörkblå kostym och röd slips, hatt, rock och röd halsduk med en elegant framtoning som ett sent eko av 1950-talets delegater på bild i FN-skrapans dammiga arkiv på tolfte våningen.

Inte helt fel kanske: Bland intellektuella i Egypten är Sverigebilden präglad av Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Hans Blix och Anna Lindh. ”Den svenske diplomaten som lyssnar på tredje part och inte kryper för stormakterna”. Så när Svenska institutet anordnar ett kulturellt evenemang eller en politisk diskussion kommer de arabiska intellektuella och diplomaterna.

–Med oss tvivlar ingen på att vi skulle ha andra motiv eller en dold agenda, säger han.

När det blev dags att hitta ett namn på EU:s institut som även det ägnar sig åt dialog i Mellanöstern med bas i Alexandria, beslöt utrikesministrarna att uppkalla det efter Anna Lindh.

Runt 400 seminariedeltagare träffas varje år i Svenska institutets regi, varav ett hundratal europeer.

300 av 300 miljoner araber? Är det inte en droppe i havet?

Jo, men en viktig droppe menar Jan Henningsson. Om man väljer nyckelpersoner inom kultur, religion och diplomati, hittar lärarnas lärare.

–Vi samlar morgondagens opinionsbildare. Vårt jobb är att få dem att träffas.

Han jämför sig med en squashvägg som kan ta en del smällar när han berättar om den lärda kvinnliga marockanska professorn som på Institutet rök ihop med ”en mullig mansgris” och motsvarighet från en gulfstat.

–Och de behöver ändå mig, den här väggen, säger han glatt.

Sedan avrundar han nöjt anekdoten med att konstatera nyttan i svårigheterna för gulfaren att vinna diskussionen, inte mot en avfärdningsbar utböling utan ”en av de egna”, som på djupt islamisk grund argumenterar för jämställdhet och kvinnlig frigörelse.

Så hur ser han på tillbakagången de senaste 60 åren för staden som beskrivits ”som Cannes med acne”?

Med sorg. Visst är det i Kairo det händer numera. Men den kulturella smältdegeln och liberala semesterstaden där de inhemska turisterna plockade fram de korta sommarkjolarna är förbi.

–Sett i det ljuset tycker jag det är så roligt att Alexandria-borna äntligen fått biblioteket att vara stolta över.

Detta trots att befolkningen ökar med konservativa bondeättlingar från Nildeltat. Ja, det medger han. Den genomsnittlige alexandriabon kan antagligen inte läsa mer än hjälpligt, tycker att den enorma diskusen som borrats ner vid strandpromenaden är lite främmande, fylld med utländsk litteratur som därför antagligen är omoralisk.

Men, inflikar han sedan i argumentation mot sig själv: Bibliotheca Alexandrina sätter ändå tillbaka kust­staden på kartan i Egypten.

Samtidigt som han är uppenbart trött under intervjun och klockan närmar sig natt syns nästan aldrig någon spricka i diplomatfasaden. Nästan. Den vänliga blicken ger vika för ilska när han kommer in på wahhabiter, de mycket fundamentalistiska missionärerna från ­Saudiarabien som med puritanism och oljepengar verkar i den muslimska världen. Det när ”globaliseringen inte visat sig vara arabernas vän”.

Han tar inflytandet på den muslimska minoriteten i Indien som exempel på hur extremismen stör traditionell islam.

–De slår sönder den fina sam­existensen som funnits där! säger han upprört och ser besviket liknande strömningar i Egypten.

Där han år 1975 främst såg den marxistiska eller nationalistiska inställningen ”vi är alla lika, och framförallt är vi egyptier” ser han nu inställningen ”jag är muslim” framför jag-identiteter som professor, hustru, bilmekaniker. Och hur även den kristna minoriteten sluts inom sin religion. Resultatet: färre vänskaper och samarbeten, mindre dialog, färre idéer till forskningssam­arbeten.

–Den här fullständigt självklara kontakten mellan kristna och muslimer som de äldre vittnar om, den har försvunnit.

Ledsen blir han också över kristna arabiska kollegor som vittnar om diskriminering och över att de är överrepresenterade bland de personer som lämnar Mellanöstern.

Ändå tror han på att ge det förbjudna Muslimska brödraskapet, Egyptens starkaste oppositionsrörelse, politiskt svängrum om det blir resultatet av demokratiska val. Hur går det ihop? Förstår han inte oron hos dem som fruktar ett nytt Iran?

Han svarar genom att vända på perspektivet:

–Det kan också bli ett nytt Turkiet!

Jan Henningsson ser sin tro som nyttig i vardagen. Religionens självklara närvaro och roll i Mellanöstern är en av de frågor han har svårast att förklara för folk i Sverige.

Det är här konstutställningen som han kommit för att inviga kommer in i bilden. Det är hela kärnan, menar han. Arabvärldens historia, den kulturella blomstringstiden, vetenskapen och absolut inte minst konsten måste föras ut och förmedlas. Så att både araber och omvärlden påminns om att Mellanöstern är så mycket mer än konflikter.

Kanske finns det ändå något han ser som negativt med sitt jobb –att det nästa sommar är slut.

Han har redan fått förlängt ett år längre än det normala med hänvisning till att verksamheten är i ett uppstartsskede och det märks att det kommer att bli jobbigt att lämna vänner och arbetet. Fördelen blir att komma hem till Birgitta.

–Fyra och ett halvt år härdade hon ut utan ett eget arbete.

Men hjärteprojektet han helst pratar om, till och med mer än alfabetisering, jämställdhet och demokrati, är ungdomar. Arbetet som tolk för libanesiska flyktingar i slutet på 1970-talet gav honom tillfälle att se helt andra sidor av Sverige än tidigare.

Det var där han hittade de personer han hyser störst beundran för, barnen som fick bli tolkar och administratörer åt sina föräldrar, som kom till syskonens föräldramöten och som lärde sig de spelregler föräldrarna fick kämpa så hårt med.

De personerna, från gränslandet mellan olika länder, tror han är en av Sveriges största tillgångar. ”De som är starka nog” och har klarat utmaningen av att på samma gång både höra hemma ingenstans och på flera ställen samtidigt.

Som kulturtolkar – ”eller mer än så” – tror han att de kan föra dialogen i Mellanöstern. Idéer som Fredsagenterna, där unga svenska muslimer reser till arabvärlden och representerar ett nytt Sverige, det är en del av vägen framåt.

–Jag har träffat så många gubbar och professorer under mina år. Nu är det dags att skifta fokus.