1976 släppte den Chicago-födda sångerskan Loleatta Holloway sitt tredje och självbetitlade album Loleatta, utgivet av Gold Mind, en sidoetikett till New York-baserade discobolaget Salsoul. Med på albumet fanns We’re getting stronger, ett lätt discoanstruket spår som skulle komma att bli en hit på de dansgolv i England som brutit med den konservativa northern soul-genren och istället döpte sin musikaliska dansreligion till modern soul.

Att just detta spår 33 år senare skulle komma att samplas av Swizz Beatz och utgöra Whitney Houstons comebacksingel efter sju långa år av personliga trassel är förstås oerhört snyggt, stilistiskt och genomtänkt. Säg den soulnördiga kritiker som inte börjar vifta med hög poängflagga när bara de första tonerna dessutom minner om Harold Melvin & The Bluenotes klubbklassiker Prayin’.

Den stora röstens comeback kunde inte ha fått en bättre start, även om retrokänslan kanske var i grövsta laget för de som hade hoppats på att producenter som Akon och norska Stargate skulle placera Whitney i 2009 års spjutspets av r’n’b.

Den R Kelly-signerade balladen och titelspåret I look to you, syftande på Gud, går dock en helt annan väg. Här lutar hon sig mot den starka och pompösa balladtradition som en gång gjorde hennes I will always love you till den mest sålda singeln genom tiderna i USA. Hennes röst har dock fått en del törnar av att i åratal hänga ut med pundarfiancén Bobby Brown och mäktar inte riktigt lyfta spåret till samma nivå som R:et själv skulle kunna ha gjort. Diane Warrens bidrag I didn’t know my own strength är då snarare den mustiga powerballad som kommer att placera albumet i famnen på den stora publiken.

Men här finns även riktiga uptempospår som påminner om att hon även kunde domptera ett dansgolv då det begav sig. Mest ögonbrynshöjande är den överraskande covern på Leon Russells A song for you, tidigare framförd av bland andra Donny Hathaway och Donna Summer. Med en inte så lite portion av hyfsat galant trance, hur märkligt det än må låta, lyckas hon göra sången till sin egen och blåsa piggt liv i comebacken.

Någon, förmodligen mentorn Clive Davis, har dock haft den goda smaken att hålla tillbaka dessa alltför ungdomliga utsvävningar och istället satsa på att förvalta hennes egna soularv, med ett knippe modesta justeringar. Whitneys fans kommer därför inte att bli besvikna, här finns hon verkligen i nästan sin forna glans.

Ändock kan man inte låta bli att undra om det efter sju år, och med Whitneys alla kamrater och resurser, inte skulle kunna ha gått att skrapa fram årets starkaste låtmaterial? Den kanske största samtida soulrösten av dem alla förtjänar ju faktiskt inget annat.

Stefan Thungren

kultur@svd.se

Fler artiklar