Detta är tredje gången Colin Davis spelar in Sibelius sju symfonier och dirigenten håller en både jämn och hög nivå. Tonen är mörkare nu, allvarligare. Cellons inledning i Pohjolas dotter klingar härligt primitiv. Davis tvära tempoförändringar övertygar fullt ut. Symfonin växer fram på ett närmast organiskt sätt och de fyra satserna tillåts inte spreta åt olika håll.
Davis har järnkoll och orkestern är en ren fröjd att höra. Partnerskapet LSO och Davis har gett oss många godbitar och jag vill påstå att detta är den bästa serien om de sju som fångats på skiva, trots att ettan och fyran saknas. Ljudet är förträffligt, speciellt på sacd i surround.