Jag slukar Mikael Wiehes skilsmässoalbum i ett svep. Malmöproggaren skildrar och gestaltar kval och motstridiga känslor på ett naket och fängslande sätt och jag läser albumet som en bekännelseroman, nyfiken på händelseförloppet trots att jag vet slutet på historien.

Problemet är att det räcker med en genomlyssning. Wiehe har något för honom viktigt att berätta och jag lyssnar gärna. Men den textmässiga och musikaliska gestaltningen av dramat framstår med upprepade lyssningar som överteatralisk och stelt programmatisk.

Dan Backman

noje@svd.se

Fler artiklar