Karin Dreijer Anderssons musik befinner sig ständigt mitt emellan en kronisk Alexander McQueen-visning och en självutlämnande gotisk vardagsinstallation.

Med eller utan The Knife har hon ofta balanserat på en lika narcissistisk och teatralt sexuell lina som, säg, Antony Hegarty och har likt honom också hittat en högst egen retrofuturistisk ljudsfär – av cyniska belackare ibland kallad industriell formgivar-emo eller Acnetronica – som smått fulländat understryker de roller hennes röst spelar. På sitt första soloalbum som Fever Ray fortsätter hon att allt djupare utforska den symboliska drömmen att gå genom fuktig mossa i högklackade skor utan att lämna några spår; ett betydligt mer livsavgörande dilemma än det må låta på papper.

Andres Lokko

andres.lokko@svd.se

Fler artiklar