Av alla svenska rockmän hyser jag, i hård konkurrens från Stefan Sundström, störst respekt för Lars Winnerbäck. Väderbitna ­romantiker som Lundell, Plura, LeMarc, Scocco, Lindberg och Hellstrand kan förvisso få till en och annan låt men i det stora hela är deras respektive kataloger väldigt ojämna.

Winnerbäck är yngst av dem alla men har även han gått på sina minor, fått sitt hjärta sprängt i tusen bitar och tröstat sig på sunkiga barer. Räddningen för den som lyssnar har varit den folkrockiga energin och de starka melodierna, parad med Winnerbäcks begåvning för att berätta privata historier som, för det mesta, blivit allmängiltiga och fängslande.

Daugava är en flod som rinner från Valdajbergen i centrala Ryssland till Rigabukten. Winnerbäck, som tidigare döpt ett album till Söndermarken, efter en park i Köpenhamn, har tillbringat tid i Riga, Polen och Ryssland när han skrivit låtarna till plattan. I ett av spåren, Kom hem nu, vaknar han upp på flodens botten och ser ”hotfulla moln”.

Daugava är en textmässigt mörk platta. ­Uppenbarligen ligger ett kraschat förhållande bakom sångerna. Fast det är inte så lätt att veta då Winnerbäck inte direkt hör till de som talar ut i offentligheten.

Men mörkret i texterna är gestaltat utan alltför mycket störande sentimentalitet och, framför allt, med en musikalisk klädedräkt som inte sällan har en medryckande irländsk klang. Kanske inte så konstigt då det är inspelat i en studio på den gröna ön.

Det är, på gott och ont, inget nytt under de mörka molnen. Ibland segar det ihop sig, men en folkrockigt svängig sak som Innan mörkret faller kan man ju inte motstå. Annat som står ut är en mycket fin duett med Miss Li, Om du lämnade mig nu, den skönt själv­ömkande Jag fattar ingenting och, inte minst, de snygga omslagsbilderna av Louise Enhörning.

Dan Backman

noje@svd.se

Fler artiklar