Rockmusiker, författare, ikon, nationalskald, låtskrivare, pjäsförfattare och konstnär. En folkhemsk Dylan. Riksalkoholist. Rockkung.
Han är artisten som kan få 20-åringar att skrika ”Sextisju, sextisju” fast de inte var påtänkta då. Han sjunger När jag kysser havet, Rom i regnet , Kär och galen och Rött om 80-talets girighet från Måne över Haväng: ”Jag ser rött/Rött som blod/Rött som köttet i slaktarns bod”. De stökiga killarna vid scenkanten, oftast berusade, livliga och störande ser honom som en manlig idol de identifierar sig med. Men många kvinnor blev besvikna på honom när han skrev sitt ”kissa ner”-brev till ­recensenten Karolina Ramqvist.

Ulf Lundell har inte funderat så mycket över vad som fått honom att bli så känd. Frågan om hans utvaldhet intresserar honom inte så mycket.
– Jag har bara härmat de jag beundrar och gör något liknande vilket tagit mig någonstans. Jag har försökt göra allt så bra som möjligt men har också haft en slags staying power. När jag gifte mig och fick barn handlade det också om att försörja familjen, bring home the bacon.

I Ulf Lundells nya böcker Sånger 1975–2007 finns mängder av bilder av honom som liten. Han sitter med bar överkropp tillsammans med sin far, båda spänner armmusklerna och ser somrigt lyckliga ut. Bilderna ljuger inte men i verkligheten var det kärvt mellan far och son. Eller som Ulf Lundell uttrycker det: ”Utan kommunikation”.
– När jag var 16 hade farsan och jag uppslitande tvister och jag svor på att aldrig bli som honom. Sen fick jag egna barn och började reflektera hur lik jag var min far med samma konstigheter.

Har du bättre kontakt med dina egna barn?
– Ja, det är inte lika kontaktlöst som med min far, vi kunde knappt se varandra i ögonen när vi pratade.

Visst handlar Lundells texter om revolt men påfallande många har temat om mannen som kommer in från kylan och kvinnan som ska värma honom. Tills han beslutar sig för att fly igen.
– Ja, det är mycket om oförlöst längtan och trängtan, den omöjliga kär­leken, skilsmässorna. Ibland undrar jag varför det inte finns med låtar om skogshuggare eller aparta sånger om tågkonduktörer. Men jag kommer alltid tillbaka till längtan efter flick­vännen och att bli hel.

Hur har dina texter utvecklats?
– En hel del, hoppas jag. I de första låtarna, som På fri fot fanns det väldigt mycket frihetshunger, flaskan i hand, hej och hå. En del av det där är ganska rörande i dag. Det är på allvar men ungt och naivt och det tas i.

Debutromanen och genombrottet om flummarna Jack och Bart, som pekade på fel i samhället men inte tog politisk ställning, kom till sommaren 1975 när Lundell och polarna hyrde ett hus i Viaborg utanför Norrköping. När han skrev tänkte han ofta på sin vän Mona Ohlsson, som sedermera blev Linnea i romanen Jack.

– Vi skrattade åt samma saker och ibland fick jag läsa manuskriptet och säga vad jag tyckte. Jag blev road och tyckte det var träffsäkert. Man märker när någon är begåvad men inte tänkte vi ”Ulf skriver en bok. Han kommer att bli en rikskändis”, säger Mona Ohlsson 31 år efter att Jack gavs ut.

I dag är hon inte förvånad över att han blev en av Sveriges mest berömda personer, ett fenomen som alla tycker något om.
– Han kommer ur folkdjupet, är ingen svår akademiker och är en av oss. Han sätter ord på känslor, som speciellt män har, i sina sångtexter. Han utlämnar sig totalt och jag känner ömhet för honom för att han haft det så svårt. Språket är rättframt och inte tyngt av en massa floskler.

Och hans kvinnosyn?
– Han är barn av sin tid. Många i den generationen såg kvinnor som mindre värda som skulle skyddas från olika saker. Hans pappa lät inte sin fru tala när hon fick frågan vad hon tyckte. Då tog han ordet. På den tiden pratade ingen om feminism utan kvinnor var till för att behaga, säger Mona Ohlsson, som är mamma till Markus och Mingus Price i hiphopgruppen Fattaru.

Just kvinnosynen har ställt till det för Lundell. Han har sett kvinnan som räddningen, en gudinna. Författaren Nina Lekander skrev i Månadsjournalen 1992 att Lundell är en romantiker som fastnat i särartstankar där han satt kvinnan på en piedestal från vilken hon är dömd att oupphörligen falla och bli ett livsfarligt hot.
Han längtade efter en kvinna och att bo vid ett hus vid havet. Nu gör han det med Ulrika Rickfors, sångaren Michael Rickfors systerdotter. Att hon är 25 år får naturligtvis igång snacket som förstärks av att Lundell kan vräka ur sig kommentarer som att han inte skulle kunna vara ihop med en jämnårig för att han inte vet vad man gör med en kvinna i sin egen ålder.

Den riktiga stormen kom när gubbrockaren Lundell skrev ett sexistiskt brev till recensenten Karolina Ramqvist och undrade om ”lilla gumman saknar pojkvän” och om hon ”alldeles kissat på sig” eftersom hon 1998 skrivit ner boken ”Notbok. Ulf Lundell. Best of”. Brevet publicerades i boken Fittstim, vilket gjorde att Lundell stämde bokförlaget DN och tingsrätten dömde till hans fördel. Brevet var upphovsrättsligt skyddat och borde aldrig ha publicerats, ansåg rätten.
Fördämningarna öppnade sig och Linda Skugge utnämnde honom till ett riktigt gubbslem. Författaren Karolina Ramqvist anser fortfarande att Lundell har en minst sagt förlegad kvinnosyn.
– Han är känd för att skicka hatbrev till kritiker, så han infriade helt enkelt en gammaldags bild av Konstnären. Det som stör mig är att hans brev citeras ordagrant medan min ­recension refereras felaktigt, nedsättande och slarvigt.

Varför har Ulf Lundell ”hållit” så länge, vad är hemligheten?
– Jag tror receptet är att han i sitt ­varumärkesbygge, sin image, har exploaterat flera tydliga värden som är viktiga för en stor publik i Sverige – svenskhet, manlighet och gitarr-rock.

Om det nu finns en mytbild kring Lundell, vad är i så fall det?
– The working class hero, den vita mannen som älskar vin, kvinnor och sång.

Ulf Lundell själv ångrar bara en sak i hela debatten med kvinnorörelsen.
– Att jag skickade iväg det där sketna lilla brevet. Det var ett hjärnsläpp och något jag skulle vilja ha ogjort. Jag har gubevars skickat skitbrev till en och annan recensent, vilket inte hedrar mig ett dugg, säger Ulf Lundell som i de nya låtböckerna skriver att han håller på att försonas med ”kvinnor, mödrar, fruar, fittstimsrevisionister och den Gud vi alla kallar Gud i sömnen men som ingen vill veta av ity han är outgrundlig. Eller hon.”

När Jack kom 1976 uppmärksammades kanske recensionen i DN lika mycket som boken, den banade vägen för det litterära fenomenet Lundell. Kritikern Lars-Olof Franzén skrev en stort uppslagen hyllnings­artikel med rubriken ”70-talets generationsroman?”. För Ulf Lundell är det ett av de få recensionsögonblick han överhuvudtaget minns.
– Jag bodde hos min blivande fru på Röda Berget, gick ner till en tobakist och köpte tidningen och svävade sen över gatan, in i allén och uppför trapporna. Jag var mycket lycklig och medtagen.

Lars-Olof Franzén, som passerat 70-årsstrecket, imponerades av närhetskänslan i Lundells prosa: ”Ibland sprutar orden ur honom och infallen strömmar i vilt hoppande samtal och beskrivningar. Men förvånansvärt ofta genomsyras boken av naken, kritisk iakttagelse, humor och självironi.”:
– Ett av skälen till att jag gillade honom var att han bröt mot de konventionella reglerna. Det fanns även ett provokativt drag hos honom, säger Lars-Olof Franzén.

Om man hårddrar kan fenomenet Ulf Lundell förklaras med ett ord: Språket. Utan sitt ekvilibristiska sätt att uttrycka sig på skulle han aldrig gjort debutplattan Vargmåne eller romanen Jack. Han tog tystnaden och den andliga fattigdomen hemifrån och förvandlade det till ett oavbrutet ordflöde. I Nationalencyklopedin beskrivs hans lyrik och prosa så här: ”Den är självutlämnande och kombinerar dagsaktuella kommentarer med poetisk hudlöshet.”
– Do I agree? Det var inte så dumt, tycker jag. Ganska nära, skrockar Lundell.

Men i recensionerna kan man också hitta ord som vämjelse, slarvigt, ordflöde med mera. SvD:s recensent Mats Gellerfelt skrev i Månadsjournalen 1987 en artikel med rubriken ”Författaren Ulf Lundell sviken av kritiken”. Han menade att bakom mediabildens rockdån och fylleslag fanns den ensamme seriöst diktande Ulf Lundell och att det han gör angår oss.
– Jag ansåg att han var underskattad som borgerlig sedeskildrare, som kunde fånga tidsandan och alla dess markörer. På senare tid har det blivit lite för mycket av rullande självbiografi. Allt han skriver om kvinnor har han gjort tidigare. Men hans blick i julskildringen i Sömnen är fantastisk. Den fångar något typiskt svenskt, ­jantelagen, det glupska ätandet och drickandet.

Vad tycker du om hans språk?
– Det finns en energi och drive i det, som ibland kan bli slarvigt och oredigerat. När han är som bäst finns en styrka som är ganska unik.

Ulf Lundell växte upp med rock­musiken, såg The Beatles live och följer i sina läromästare Dylan och Springsteens fotspår. Precis som Dylan har kritikerna genom åren konstaterat att ”någon Jussi Björling är han ju inte” och beskrivs sättet att sjunga så sätts ordet ”sångstil” med citattecken, ungefär som om han inte kan sjunga. Han debuterade med Vargmåne 1975 och redan från början fanns allsångslåtarna Sextisju, sextisju och Stockholms City.

Gitarristen Janne Bark, som just släppt soloplattan Bara en man, har sedan 1982 spelat på massor av ­turnéer med Lundell. Han har funderat på vad som berör med Lundell och tror det handlar om att han gjort så omväxlande saker, förnyat sig och har förmågan att skriva texter folk känner igen sig i. De berömda killarna som står längst fram och sliter av sig tröjorna i ösregnet är ett fenomen för sig.
– Ibland undrar man ju vad de gillar men jag tror att det är texterna trots att de står där och gapar. Han blir något slags språkrör för känslorna.

Lundell har sedan genombrottet 1976 haft ett minst sagt stormigt förhållande med media. Men under intervjun skrattar han till när vi kommer in på hans svärson Mikael Persbrandt, knappast drömmannen för dottern om man vill undvika svarta löpsedlar. Han är minst lika stökig som Lundell i sina bästa dagar.
– Det har alltid varit svårt att hantera symbiosen med pressen för jag är inte Lill-Babs. Jag måste dra mig undan längre perioder.

Ulf Lundell har, precis som sina inspiratörer Hemingway och Kerouac, aldrig fått vara ifred sedan berömmelsen väl dök upp. Precis som dem valde han spriten och fortsatte leta efter meningen med tillvaron, något som gått förlorat.
Som så många andra konstnärer drivs han av ett utanförskap, känslan av att vara missförstådd, men där finns också rebellen. Han har många gånger sagt att han ”hängt ut sitt hjärta på en krok” för alla att beskåda.
Möjligen hittade han meningen för han lyckades slänga bort flaskorna, ta hand om sina barn och inte dricka en droppe på 14 år. Nu har han börjat igen, men vill inte kalla sig alkoholist, trots att han 1987 var inlagd på Alfastiftelsens hem i Uppland.
– Jag är varken nykterist eller alkoholist eller nykter alkoholist i dag. Jag dricker vin ibland. Jag har haft mitt ungdomsfylleri och det pågick till jag var 37. Sen stängde jag av alkohol­kranen.

Många är historierna om Lundells krogbesök och glömda texter på föreställningarna. Han myntade till och med uttrycket ”En inställd spelning är också en spelning”. I slutet av 80-talet pratade Lundell mycket om att ”den som dricker för mycket får inte bara problem med att skriva, han får problem med allt”. Även om han hävdar att han mår alldeles strålande just nu, och för den delen ser väl bibehållen ut för sina 57 år, så har han drabbats av en förödande skrivkramp som varat i ett och ett halvt år.
– Jag har försökt karva ut några melodier men det vill sig inte. Jag har en tanke om att gitarrer har personligheter och vill dom så vill dom och vill dom inte så vill dom inte. Och nu vill dom inte. Jag väntar ödmjukt men blir lite orolig. Blir det inte något mer skrivet så får det väl vara så.

Ulf Lundell verkar lite vilse när framtiden tornar upp sig. Oron för att låtskrivandet gått i träda stör honom, även om hans belackare säkert jublar. Men om det inte blir någon ny Öppna landskap kommer fler romaner. Han har även sålt manuset Offpist till Stockholms stadsteater, en provocerande pjäs om mans- och kvinnorollen i dag, som sätts upp i vår. Vi lär inte slippa ikonen Lundell. Eller som han brukar sjunga: ”Vi går mot bättre tider, tro mig, tro mig, för det har tiderna själv bestämt”.

Harry Amster

harry.amster@svd.se

Fler artiklar | Blogg