När världens största metalband för fem år sedan släppte sitt första fullängds­album sedan de ljummet mottagna Load/Reload-plattorna, hände något. Det som skulle vara den stora revanschen – beviset på att varken avsaknad av basist eller tidens­ tand kunde stoppa det mäktiga Metallica – blev istället ett av hårdrockshistoriens mest bespottade album.

Turerna runt St Anger – recensenternas missbedömningar (undertecknad är inte helt oskyldig själv), det faktum att trummorna lät som plåtburkar, och terapidokumentären Some kind of monster – har gjort skivan till ett klassiskt fiasko. St Anger är inte illa omtyckt – den är hatad.

Och framför allt är den inte bortglömd. Det Metallica nu fått konfrontera inför uppföljaren är inte bara en tydligt dalande kurva sedan­ megasuccén Metallica från 1991 eller en alienerad publik sedan Napster-härvan. De har även ett lågvattenmärke i karriären. Och med ett sådant kan man de facto bara bli bättre.

Förhandssnacket har gått i stil med att bandet har omfamnat sina rötter och försökt göra en skiva som om de inte redan vore världsstjärnor. Till vis del stämmer det. Death magnetic har en tydlig ambitiös känsla över sig, som mer definieras av viljan att krossa lyssnaren totalt än att faktiskt göra det. Den villar bort sig i taffliga arrangemang med riff staplade på varandra för sakens skull, och är på sina håll på tok för amatörmässig låtmässigt för att vara signerat Metallica. Det gör att skivan kan kännas påfrestande och stressig att lyssna på, utan något egentligt syfte annat än att baka ihop så mycket som möjligt. I exempelvis inledande That was just your life märks Metallicas oförmåga att ta ett steg tillbaka, slappna av och bara köra. I All nightmare long förväntar man sig ett maffigt thrashrifff efter ett ganska lovande intro, men får istället ett gäng menlösa tuggpartier. Spretigheten skulle kunna försvaras med något i stil med att det konventionella vers-refräng-vers-strukturen inte alltid är så kul, men det handlar inte om det. Ibland luktar Death magnetic chansning och det känns helt enkelt inte värdigt.

Framför allt tre spår utmärker sig som höjdpunkter. The day that never comes är en snygg Fade to black-historia med James Hetfields klassiska sångsignum. Cyanide är kompetent när den håller sig till ett simpelt pumpande sväng och The Unforgiven III är ett bra komplement till de andra två versionerna.

Linnéa Olsson

noje@svd.se

Fler artiklar