Under tre år har Bruce Springsteen klämt ur sig tre helt olika skivor. 2005 kom Devils & dust med sina mörka sånger präglade av amerikansk folkmusik. Årets efter var det dags för We shall overcome: The Seeger sessions där Springsteen tolkade låtar ur politiska folksångaren Pete Seegers karriär. På den skivan var känslan ofta uppsluppen och spontan.

Nu har vi den mer renodlade rockplattan Magic här, där The E Street Band backar upp sin chef så som de gjort så många gånger förr.

All tre plattor är riktigt bra. Just nu verkar det faktiskt som att Bruce Springsteen inte kan göra någonting fel. Med tanke på att det är hela 34 år sedan han debuterade med Greetings from Asbury park, N.J. är de senaste årens utveckling både besynnerlig och unik. De flesta i rockvärlden, som lyckats vidmakthålla en så pass lång karriär som Springsteen, brukar helt enkelt ha bränt allt sitt kreativa krut på ett betydligt tidigare stadium.

Magic är alltså rock‘n‘roll, det är The E Street Band, det är Bruce Springsteen av klassiskt snitt. Man kan höra ekon från alla mannens tidigare faser, från Born to run över Born in the USA och Lucky town fram till The Rising. Låtarna är oftast monumentala väggar av ljud. Till och med de något lugnare spåren har något ståtligt över sig. Enda undantaget är stillsamma Terry‘s song, en hyllning till Bruce Springsteens personliga assistent, Terry Magovern, som dog i somras.

I övrigt finns alla de karaktäristiska detaljerna på plats. Vi har det bredbenta anslaget, klockspel, flickpopskänsla, fräsiga gitarrer, Roy Bittans klaviatur och inte minst Clarence Clemons saxofon. Med en sämre låtgrund kunde detta ha blivit mögig nostalgi men istället låter det bara snyggt och vitalt.

Tre spår lyfter Magic till, ja just det, rent magiska höjder. Your own worst enemy, Gypsy biker och Girls in their summer clothes placerar sig i min bok på listan över Bruce Springsteens bästa låtar. Och då har de ändå riktigt hård konkurrens på den här knockouten till skiva.

Stefan Malmqvist

noje@svd.se

Fler artiklar