Två halvsanningar ställs mot varandra

En massmedial strid i en språkteoretisk fråga tycks ha utbrutit. I tidningen Metro i torsdags framträdde stockholmske lingvistlektorn Mikael Parkvall och angrep Fredrik Lindström. Denne skulle ”cykla runt på hal is med nattmössan på” när han påstår att engelskan har fler ord än svenskan. Det går inte att räkna antalet ord i ett språk, säger Parkvall. Han har utvecklat resonemanget i boken Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk (Schibsted 2009); läs den!

Medielogiken riskerar att ställa två halvsanningar mot varandra. Lindström: Några språk, till exempel engelska, är ovanligt ordrika. Parkvall: Alla språk har hur många ord som helst. Båda herrarna har nog en mer nyanserad syn, men det skapar inte lika roliga tidningsartiklar. Jag tar dock tillfället i akt till en småtråkig språkspalt.

I grunden håller jag med Parkvall. Det är till en början lätt att hitta begreppsområden där svenskan normalt håller sig med fler ord än engelskan, liksom det omvända. Översätt till engelska ”Vart for mormor och var bodde farmor?” Engelskan skiljer inte på mormor och farmor eller riktning och befintlighet ( vart och var ).

Viktigare är dock att ordförrådet i ett levande språk är obegränsat. Med hjälp av ändelser och sammansättningar gör vi ständigt nya ord. En parkvallig lingvisttruism, skriver jag, och har därmed kanske fabricerat två ord som ingen sett eller hört förut. När jag skrivit dem, finns de. Rent teoretiskt har de möjligen alltid funnits i och med att de varit möjliga att producera.

Nu kan man ha åtminstone två invändningar. Den ena är inte så begåvad: engelska ordböcker har flest ord, både i tryckt form och på nätet. Det bevisar inget annat än att det lönar sig att lägga ned tid och pengar på engelskt ordboksarbete. Svenska Akademien kunde hur enkelt som helst göra sin ordlista fyra gånger så tjock och ta med 600000 svenska ord istället för 150000. Men få skulle köpa boken.

Den andra invändningen är mer tänkvärd. Engelskan är idag det mest använda språket – ibland helt dominerande – inom forskning, finansväsen, högteknologisk industri och andra högstatusområden. När någon ny företeelse eller nytt begrepp dyker upp inom dessa områden, benämns de först på engelska: center of excellence, benchmark, software. Förblir engelskan enda arbetsspråk kommer vi aldrig att tala om spjutspetscentrum , riktmärke och mjukvara . (Vilka av dessa ord använder ni?) Det innebär inte att det skulle vara omöjligt att använda svenska ord, men vi gör det inte. I praktiken blir svenskan ordfattigare, inte därför att språket är svagare, men därför att Sverige är svagare än USA där makt och pengar samlas.

Lingvistiskt har alltså Parkvall rätt. Sociologiskt och politiskt talar åtskilligt för Lindström. För den fortsatta diskussionen vore det välgörande att tänka på två ting samtidigt.

Olle Josephson

sprakspalten@svd.se