Lite eller litet inte lätt

Snart är det sommarlov och semester. Festligheterna avlöser varandra på skolor och arbetsplatser. "Terminsavslutning! Välkomna hem till mig den 6 juni på lite mat och dryck", stod det inledningsvis på en inbjudan som häromdagen delades ut vid ett sammanträde i en av våra forskningsgrupper. En av deltagarna reagerade omedelbart: "Ojdå, blir det bara lite mat då måste jag nog äta något i förväg", konstaterade hon.

Ordet lite/litet är i skrift ett besvärligt ord. Inte sällan måste man läsa om en mening där ordet förekommer för att komma åt vad det egentligen skall betyda. En mening som "Ja, hon är lite intresserad av musik" kan ju betyda antingen att hon är "föga intresserad" eller att hon är "en smula intresserad" av musik. I tal är det inga problem. Där avslöjar betoningen hur ordet skall tolkas. I det första fallet är ordet betonat men inte i det senare. I skrift däremot är mottagaren för sin tolkning hänvisad enbart till det innehållsliga och språkliga sammanhanget, det vill säga kontexten.

Detta är naturligtvis otillfredsställande för den som skriver och vill uttrycka sig så tydligt och klart som möjligt. Finns det då ingen möjlighet till precision? Ja, det skulle i så fall vara att utnyttja den vacklan mellan t-form och t-lös form som i modern tid karaktäriserar ordet i skrift. Somliga skriver lite medan andra föredrar litet.

Många undrar över den här variationen, och det med all rätt eftersom den knappast följer några givna regler. Men en sak är klar: som bestämningsord till ett substantiv i neutrum skrivs litet alltid med t, som i uttrycket ett litet barn. Det är när ordet används som pronomen (först lite om bakgrunden) eller som adverb (vara lite försiktig) som det blir svårt. Det är i dessa fall som stavningsbruket vacklar. Och det är alltså här vi skulle behöva en regel.

Mats Thelander, som är professor i svenska språket i Uppsala, föreslog redan 1985 i en vetenskaplig artikel om utvecklingen av orden inte(t), lite(t) och mycket att vi för ordet lite/litet borde införa en bruklighetsregel innebärande att vi i skrift skulle använda lite när ordet betyder "något, en smula", men litet när det betyder "föga". Det tvetydiga exemplet "Ja, hon är lite intresserad av musik" skulle då skrivas lite intresserad om man ville ha sagt att "hon är en smula intresserad", men litet intresserad om innebörden vore att "hon är föga intresserad".

En kodifierad växling på detta sätt mellan skriftspråkligt lite och litet känns onekligen tilltalande. Med en sådan regel skulle läsaren förutom kontexten också få en grafisk signal till hjälp för sin tolkning av uttryck innehållande ordet lite. Men frågan är om vi orkar med fler regler!? Vad säger språkspaltens läsare?

Siv Strömquist