En del skriver glädjer, andra gläder. Nu undrar Gunnar Berndtson i ett brev till språkspalten om det finns några regler för hur de båda varianterna skall användas.

Svaret är att verbet glädja (gladde, glatt) vanligtvis har presensformen gläder. Men enligt Svenska Akademiens ordlista (SAOL) är variantformen glädjer precis lika användbar. Likvärdigheten indikeras i ordboken av det lilla ordet ”eller” (förkortat ”el.”) mellan de båda varianterna. Om ett av orden vore att föredra så skulle detta signaleras av ett ”även” (”äv.”) före det ord som rekommenderas i andra hand. Svaret på Gunnar Berndtsons fråga blir alltså att valet är fritt mellan glädjer och gläder.

Det är inte ovanligt med dubbla möjligheter av detta slag. Verbet stödja exempelvis har inte bara presensvarianterna stöder och stödjer utan också en variant på själva grundformen (infinitiven). Det kan också heta att stöda.

För stödja och dess varianter gäller emellertid en viss inskränkning enligt SAOL:s ­rekommendationer. Här får man uppgiften att stöda är ett mindre lämpligt val – det föregås av ett ”äv”. I presens är det däremot i första hand stöder som gäller. Man bör alltså enligt ordboken i första hand säga och skriva att man ”stöder sig på något” men samtidigt i första hand välja varianten ”att stödja sig på något”.

Det här förefaller onekligen en aning förbryllande, men i praktiken är nog varianterna stödja/stöda och stöder/stödjer, precis som gläder/glädjer, fullt utbytbara i modernt skriftspråk. Eller är de det? För mig är det vid närmare eftertanke faktiskt möjligt att använda både stöda/stöder och stödja/stödjer – i olika sammanhang. Stödja har för mig en mer abstrakt karaktär, medan stöda i min språkkänsla knyts till konkreta användningsområden. Jag ”stödjer” mig i min forskning på andras utsagor, men om jag är ute och vandrar ”stöder” jag mig på en käpp.

Tack och lov har jag aldrig hittills haft något behov av att göra denna distinktion i skrift – i en och samma text. Kanske är det till yttermera visso en helt onödig, eller omöjlig, distinktion. Språkspaltens läsare har säkert synpunkter på detta.

Det må vara hur det vill med ordet stödja och dess innebördspotentialer. Det man som skribent principiellt måste komma ihåg när det på detta sätt finns två alternativ att välja mellan är att vara konsekvent. Detta är en regel som gäller alla skriftspråkliga uttryck där valfrihet före­ligger. Det kan gälla stavning (kafé eller café), böjning som i fallet med gläder och stöder (jfr också varianter som beslutade eller beslöt) eller tecken (förkortningar med eller utan punkt), men i samtliga fall är konsekvens av nöden. Väljer man att skriva exempelvis ”glädjer” i början av en text så måste det heta så även fortsättningsvis. Man måste välja – inte för livet, men för den aktuella texten.

Siv Strömquist

sprakspalten@svd.se