Rekonstruerad Slussen ett potentiellt världsarv

Slussen är en plats av stor betydelse för Stockholms skönhet. Vi vet att 30-talets konstruktion måste rivas. Betongen vittrar sönder och kan som Skönhetsrådet konstaterar (16/1) inte renoveras. Det som byggs upp får inte bli ett misslyckande.

I 20 år har diskussionen pågått. Insikten om Slussens stora arkitektoniska värde fanns från början men tanken på rekonstruktion avvisades. I svensk byggnadsvård var idén om autenticitet (den ursprungliga materians omistliga värde) allt för stark.

Därför har huvudalternativet varit att bygga nytt. Många förslag har förkastats. Och de senaste fem nybyggnadsförslagen kan knappast ge Slussen en långsiktig skönhet. Några är mer spektakulära än realistiska. Alla präglas av hög exploatering. Avståndet mellan Gamla stan och Söder minskar. Öppenheten mellan Saltsjön och Mälaren försämras. Inget förslag har sådana kvaliteter att det med förtroende kan läggas till grund för fortsatt arbete. Nu måste staden erkänna att försöken till nybyggnad har misslyckats.

De fem ”idealisternas” alternativa förslag (se Eva Erikssons inlägg 7/1) har som bärande idé att tunnelbanan behöver byggas om och då kan grävas ner. Så långt är förslaget värt att tas på allvar. Men deras gestaltning över mark håller inte måttet.

Två gånger tidigare har idén om rekonstruktion av Slussen förts fram på allvar (omkring 1992 och 2005). Båda gångerna därför att nybyggnadsförslagen framstått som otillräckliga. Båda gångerna har man kompromissat fram en återuppbyggnad som innehållit en rad förändringar och helt nya tillägg. Båda gångerna har resultatet blivit förslag som liknar 30-talets Slussen men saknar dess exakthet och konstnärliga skärpa.

Den nuvarande Slussen är visserligen illa åtgången men i grunden storartad arkitektur och i verklig mening unik inte bara i Sverige utan även internationellt. Det är dags att inse att Slussen är ett betydande modernistiskt monument – så värdefullt att det rätt skött kan uppfylla kraven för ett världsarv.

Det är dags att på allvar pröva hur en verklig rekonstruktion kan gå till – inte att bevara betongen utan idén från 30-talets Slussen. Ta reda på hur det verkligen såg ut före tunnelbanan och Kolingsborg, då spårvagnar vände framför Stadsmuseet. Om inte tunnelbanan kan grävas ner från början så skapa då ett fysiskt reservat under rekonstruktionen. Pröva hur tvingande krav på förändringar (Mälarens avvattning, med mera) kan genomföras med minimala ingrepp. Rekonstruera ett monument som kommer att växa i anseende, fortsätta att berika stadens skönhet och på sikt bli ett världsarv som lockar besökare till Stockholm.