Stockholm
Eva Eriksson inledde inte överraskande denna debatt med att peka på Slussens kvaliteter i stadslandskapet: en förlösande öppning mot staden och dess vatten såväl som en mäktig tröskel för trafikanterna upp mot Söder. Den storartade scenografin accentuerades av platsens utformning som knutpunkt för nästan all slags trafik och att den fick den öppna och renodlade trafikmaskinens utseende. Från flera håll erbjuder den till och med vägar mot trafikapparatens inre, något som den prydliga innerstaden annars är alltför sparsam med.
En sällan nämnd omständighet är att Slussens arkitekt Tage William-Olsson till en början motverkade platsens alltför konsekvent trafikala uttryck. Hans främsta bidrag var den geniala planskilda trafikföring som gjorde klöverbladslösningen möjlig. Men den senare skapade han i samverkan med ingenjören Gösta Lundborg, samtidigt som han besviket såg sina förslag till en viss arkitektonisk maskering av trafikapparaten försvinna innan han själv fick lämna projektet. Återkallad till invigningen framträdde han som ett med slutresultatet.
En gång var Slussen en av de viktigaste och mest mångsidiga trafikplatserna i regionen, men likställs eller överflyglas numera av åtskilliga andra med växande betydelse. Idag är Slussens trafikfunktion mer begränsad, särskilt om vi ser till utväxlingen av antalet trafikanter mellan gator och spår.
Ändå är det bilden av Slussen som trafiknod, länk, förbindelse och det myllrande stadsliv den en gång skapade som är inspirationskällan bakom de flesta av de aktuella ombyggnadsförslagen. Eftersom trafikfunktionen inte räcker för att uppnå den forna intensiteten ger förslagen också stor plats åt nya kommersiella och publika verksamheter, med folk i rörelse lite varstans på skissernas torg och terrasser, passager, broar och kajer.
Men är det en sådan kommersiell uppgradering Slussen behöver? Och är det verkligen vad staden och regionen behöver just här?
Att Stockholmspolitikernas komplex för stadens avsaknad av nya spektakulära miljöer och märkesbyggnader främst riktats mot äldre anläggningar i innerstaden av motsvarande dignitet är mestadels olyckligt. Bevarande blir här alltid med automatik ett starkt alternativ, i Slussens fall relevant trots de vittrande konstruktionerna. Mot det står en lika relevant ombyggnad och förnyelse, givetvis då utan föråldrade idéer om platsens funktion. Slussen idag kan dock utan alltför omständliga avväganden bära några attraktiva nytillskott, som det bibliotek Eva Erikssons föreslog som tillägg till det alternativa förslag hon presenterade i sin debattinledning.
Att förslaget valt att anpassa sig till platsens nuvarande roll i staden känns rätt. Men det behöver inte ske med ett tätare och alltför traditionalistiskt utformat stadsrum. Att dessutom dra tunnelbanan under vattnet förefaller onödigt kostsamt. I båda fallen fråntar det Slussen mycket av dess originalitet.
