Ett illa skrivet och illa tänkt hastverk

I Kulturutredningen finner vi honnörsord som decentralisering, frihet, aspektpolitik och den underbara neologismen ”portföljmodellen”. Tyvärr syftar det inte på den gamla bandyportföljen. Det kunde annars ha varit underhållande. Om man ändå famlar i Kulturutredningens dimma, vore det onekligen en fördel om den var grogginducerad; nu är den bara byråkratisk. Visserligen syftar ”portföljmodellen” på en decentraliserad ordning, där statliga organ förhandlar med regionerna om hur stor penningportfölj de skall få att använda efter eget skön, eller rättare sagt enligt de idéer de presenterat för staten.

Men portföljen är en byråkratportfölj, en del av en jättelik centralisering. Idag sköter 65 myndigheter och andra organisationer kulturpolitiken. Det bekymrar Kulturutredningen som föreslår att all bidrags- och anslagsgivning förs in under tre nya myndigheter. Utredningen talar om ”sfärer”, en för bibliotek och arkiv, en för muséer och kulturarv och en för konstarterna. I myndigheten för konstarterna sammanförs bland annat Författarfonden, Konstnärsnämnden och den bidragsgivning som tidigare sorterat under Statens kulturråd och Rikskonserter. Kulturrådet skall enligt dessa planer enbart ha en samordnande och kontrollerande funktion; bland annat faller portföljmodellen på det nya Kulturrådets lott.

Det skall medföra ökad effektivitet. Men kan någon minnas när en stor organisation var mer effektiv än flera små? De många organen innebär både större rättssäkerhet och närhet till verksamheten. De kan balansera varandra i anslagsgivningen på ett sätt som blir omöjligt i en sammanslagen myndighet.

Dessutom finns i de små enheterna både kompetensen och kontakten med den verksamhet som får stöd. Tanken att en större organisation kan bevara denna närhet är befängd.

Det vore också ett övergrepp att socialisera Författarfonden. Den består av pengar som staten betalar som ersättning till författarna för bibliotekslånen. Pengarna är alltså betalning till ett yrkeskollektiv för en konkret tjänst. Att föra in de pengarna i en statlig myndighet är konfiskationspolitik.

Det är också tveksamt om portföljmodellen verkligen innebär decentralisering. Länsnivån är den kulturpolitiska nivå som expanderat mest i enlighet med 1974 års kulturpolitik. Det är inte givet att ännu en stor del av statens kulturbudget skall föras över till den nivån. Nyordningen kan öppna för bypolitik och populism, och vi bör även komma ihåg att de senaste årens stora kulturpolitiska skandal, alltså Peter Oskarssons ohemula löneförmåner som chef för Folkteatern i Gävleborg, var ett resultat av bristande kulturpolitisk erfarenhet på länsnivån.

Risken är stor att Kulturutredningens förslag blott medför en gigantisk omflyttning: det är mer flyttlass- än kulturpolitik. Att utredningen svävar på sitt kulturpolitiska mål blir också uppenbart när man ser hur den brottats med de kulturpolitiska målen. 1974 års ord om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” är strukna, liksom ordet ”kvalitet” vars innebörd ”hittills inte kunnat preciseras”.

Det är en feg reträtt. Förr eller senare måste de som beviljar ett anslag ta ställning i kvalitetsfrågan. Det är naturligtvis Kulturutredningens skyldighet att diskutera och problematisera kvalitetsbegreppet på ett sådant sätt att det ger hållpunkter för de avgöranden som kulturpolitiken inte kan smita undan.

Men oviljan att diskutera de svåra problemen speglar Kulturutredningens primitiva kultursyn. På den punkten skiljer den sig inte från den föregående. Där kulturen enligt 1974 års kulturpolitiska mål skulle ”vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”, förordar den nya utredningen en ”aspektpolitik”. Det innebär ”att utveckla kulturpolitikens samspel med andra politikområden och med det civila samhället och ideella insatser”.

Men det är inget nytt. Enligt 1974 års mål skall kulturpolitiken stå i ”samspel med insatser inom andra delar av samhällslivet”. Det nya är de detaljerade förslagen på hur detta kan ske. När jag läser sidorna om kulturens samspel med miljöpolitiken känner jag mig nästan förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld. Kulturen skall inte blott ge perspektiv på politiska frågor, den skall också påverka attityderna till dessa. Det är aspektpolitikens innebörd. Kulturen blir en politikens hjälpgumma.

Jag har varit kritisk mot de politiserande och aktivistiska vändningarna i 1974 års kulturpolitik. Men detta förtingligande av kulturen kommer att intensifieras om Kulturutredningens förslag antas. Vi väntar ännu på ett kulturpolitiskt utspel, som utgår från kulturens och konstskapandets egna förändringsmekanismer. Den politiserande tendensen bekräftas av utredningens förslag om ett förändrat litteraturstöd. Litteraturstödet ges nu till de böcker som uppfyller kraven enligt den kvalitetsbedömning som görs av kulturrådets specialistgrupper, och det ges oberoende av förlagens ekonomi. Det fungerar bra i sin nuvarande form. Det ger större mångfald och högre kvalitet i utgivningen.

Ändå vill Kulturutredningen omvandla det. Man vill upplösa de olika stödkategorierna (skönlitteratur, facklitteratur, barn- och ungdomsböcker etcetera) och lägga alla pengarna i en gemensam pott, som fördelas utifrån förlagens ekonomiska behov. Stödet skall också bli ”mera kulturpolitiskt profilerat”. Den första delen av förslaget gör litteraturen till ett stödområde, den andra ger än fler zjdanovska associationer. Vem skall definiera den kulturpolitiska profilen? Tjänstemännen eller politikerna? Det är blott ett exempel på hur klåfingrig Kulturutredningen blir när den ger sig in i detaljer.

Ett annat exempel är den föreslagna nerläggningen av Stiftelsen Svenska Rikskonserter, som arrangerar konserter och turnéer. Den verksamheten kompletterar annan konsertverksamhet. Stiftelsen driver även skivbolaget Caprice, vars utgivning berikar musiklivet i Sverige. Ingen av dessa verksamheter snedvrider konkurrensen.

Förslaget att lägga ner Rikskonserter blir än märkligare med tanke på att stiftelsen är huvudman för EMS (Elektroakustisk musik i Sverige). Att EMS utför ett värdefullt arbete konstateras i utredningens tredje del, samtidigt som utredningen på annan plats kritiserar likriktningen i repertoaren hos de ensembler som får ekonomiskt stöd. Men varför då lägga ner Rikskonserter som möjliggör komponerandet av ny musik?

Kulturutredningen är ett illa skrivet och illa tänkt hastverk. Trots sina honnörsord decentralisering och frihet innebär den en centralisering och politisk styrning. En styrka med kulturpolitiken har varit den parlamentariska enighet som funnits om den. Det nya förslaget riskerar att bryta upp både fungerande strukturer och den politiska enigheten. Kulturlivet skulle handlingsförlamas om kulturpolitiken blev ett område som måste omförhandlas vid varje regeringsskifte.

Konst- och kulturskaparnas dåliga ekonomiska villkor var en utgångspunkt för utredningen. Dess enda förslag för att förbättra dessa är sponsring och entreprenörskap. Men snart sagt varenda konstskapare är redan en entreprenör. Och sponsorspengar är opålitliga. De kan inte byggas in i ett kulturpolitiskt förslag, de kan blott vara bonus. Den enda förbättring för konstskaparna som Eva Swartz Grimaldis utredning medför är möjligheten att en eller annan av dem får tjänst i den nya kulturbyråkratin.

Magnus Eriksson är musik- och litteraturkritiker i SvD. Han satt i arbetsgruppen för stöd till svensk skönlitteratur åren 2000–2003, det sista året som ordförande.

Magnus Eriksson

kultur@svd.se

Fler artiklar