En veritabel flod av upprörda debattinlägg från välrenommerade kulturpersonligheter har fyllt medierna under de senaste veckorna. Dessa ondgör sig över de mer än en miljon svenskar som delar musik, film, dataspel med mera över internet. Fildelare karakteriseras som kriminella som sysslar med stöld från upphovsmän. Det som behövs skulle därför vara mer övervakning och hårdare straff.

Flera skribenter återupplivar ett påstående som var vanligt för tre år sedan – men som visade sig vara felaktigt – nämligen att nedladdning innebär minskad ”legal” försäljning av bland annat cd-skivor och biobiljetter. Samtidigt pågår en kampanj från den internationella skivindustrins intresseorganisation (Ifpi) vars budskap är att allt blir bra om allmänheten respekterar upphovsrätten. Ifpi kräver dessutom att bredbands­leverantörer ska ta bort internettillgången för dem som begår upprepade brott.

Forskningen visar på en mycket annorlunda verklighet.

För det första: Det finns ingen fullständig vetenskapligt bevisad korrelation mellan illegal fildelning och minskad försäljning. Fler faktorer spelar in när konsumenter skall lätta på plånboken. Många anser att cd-skivorna är för dyra och köper hellre en konsertbiljett. Mobilen är i dag också en konkurrerande utgift. Studier visar att de som laddar ned film olagligt köper fler biobiljetter än de som inte är fildelare.

För det andra: Fildelarna beskrivs som en homogen grupp av kriminella som stjäl från artister och upphovsmän. Men denna schablonmässiga bild stämmer naturligtvis inte in på över en miljon svenskar. Fildelare är en mycket heterogen grupp individer – där man möjligtvis kan särskilja två huvudgrupper, så kallade ”friåkare” och ”entusiaster.” ”Friåkare” skulle inte ha köpt ­musiken även om fildelningsnätverken inte funnits. ”Entusiaster” däremot använder internet för att söka upp och hitta nya upp­levelser.

Djupintervjuer med de senare visar att de gärna skulle betala en månadsavgift för att kunna göra rätt för sig under förutsättning att man fortfarande skulle få tillgång till ett lika stort utbud av musik, film, spel med mera.

För det tredje: Musik- och filmindustrin går inte under på grund av fildelningens framfart. De fyra globala skivbolagen har visser­ligen stora problem men andra delar av musikbranschen går där­emot mycket bra. Konsertintäkter har exempelvis ökat med upp till 20 procent årligen under de senaste tio åren och detta trots eller kanske tack vare fildelning. Stims intäkter från offentliga framföranden av musik (till exempel radio, tv, konserter) upp­lever en ”all time high”. Många mindre skivbolag lever vidare som förr fast med affärsmodeller anpassade till den nya verklig­heten där fildelning ses som en del av marknadsföringen, såväl nationellt som internationellt.

För det fjärde: Kulturell diversitet brukar vara ett mål som de flesta kulturintresserade skriver under på. Faktum är att denna ­diversitet har förflyttat sig under det senaste årtiondet från konventionella medier till de digitala nätverken. De olika fildelningsnätverken är fyllda med miljontals kulturella uttryck, i en salig blandning av legala filer (där upphovsmän vill möta en publik) och illegala.

Att stoppa fildelning rakt av skulle därmed vara ett förödande slag mot kulturell diversitet. Att kräva att bredbandsleverantörer filtrerar bort allt som vissa bolag anser vara olagligt är tekniskt mycket svårt. Avstängning av en familj från internettillgång, efter upprepade fall av nedladdning, skulle knappast vara realistiskt i ett samhälle där mer och mer sker endast över internet.

Att så stort intresse visas för fildelning och att så många fel­aktigheter sprids just nu beror förmodligen på den pågående EU-”konsultationen” angående ”kreativt innehåll på internet”. Regeringar, mediebolag, konsumenter och andra berörda ombeds ge synpunkter på dagens lagstiftning och dess tillämpning. Legalisering av fildelning genom någon form av månadsavgift – omöjligt just nu – verkar ofrånkomlig. Detta skulle värna om den kulturella diversiteten och samtidigt göra att konsumenterna fick mera makt över marknadsföringen av kulturprodukter.

Säkert en skakande tanke för globala film- och musikbolag. Om konsumenterna tar över initiativet i marknadsföringen, och stora satsningar med dyra skådespelare och artister inte kan garanteras en stor publik, vilken roll har då stora mediebolag? Detta är pudelns kärna bakom dagens retorik och frågan är om en sådan framtid är så farlig för samhället i stort.

Roger Wallis är professor i medieteknik vid KTH, medlem av infrastrukurministerns it-råd samt kompositör.