Visst är, som Christer Hermansson skrev i gårdagens SvD, den berörande sköna litteraturen viktig. Kärnan i folkbibliotekets verksamhet är upplevelsen av det lästa, tillsammans med folkbildningen i samtida tappning. Sen må det gälla skönlitteratur, svensk och utländsk, för barn och vuxna, facklitteratur, tidningar, tidskrifter, bildsatta manus eller till och med en och annan digital text.

Jag bekymrar mig inte särskilt mycket över litteraturens form, den som väljer en e-bok framför en i tryckt form kan få en väl så stor läsupplevelse. Jag oroar mig för hur ett samhälle skulle kunna te sig, när människor inte längre förmår läsa en längre sammanhängande text. Bara korta snuttar och meddelanden. Hur kan man då få en inblick i hur en människa tänkte för två hundra år sedan eller på andra sidan klotet? En torftig och begränsad värld hotar.

Sveriges Författarförbund samarbetar med Stockholms stadsbibliotek kring Waltic, sommarens stora författarkongress. Deras tre huvudteman är också ­bibliotekens stora utmaningar: interkulturell dialog, digitalisering – och läs- och skrivkunnighet.

Christer Hermansson tycker att debatten om Bibliotek 2.0 är onyanserad. Jag tycker det mest är han som står för det onyanserade, ”antingen eller”. Som om det handlade om ett nollsumme­spel, där läsarnas inflytande skulle inkräkta på bibliotekariernas betydelse. Stockholms stads­biblioteks nya webbplats biblio­teket.stockholm.se visar upp bibliotekets och bibliotekariernas många sidor – med mer intellekt. Här möter biblioteket sina användare på ett öppnare, mer jämlikt och nyfiket sätt. Läsare möter läsare. Varför ska bibliotekarierna ha ensamrätt på litteraturen, när det finns så många röster som kan ge tips om böcker och läsglädje?

Hittills har det virtuella biblioteket inspirerats av det fysiska, nu händer också det motsatta. Kalla det 2.0 eller vad du vill. Det rör sig om ett förändrat arbetssätt, där lusten att dela och delta och nyfikenheten på vad det kan föra med sig är starkare än de förutfattade meningarna.

På Stadsbiblioteket i Stockholm arbetar man sedan i höstas i tre huvudavdelningar; Låna, Lära, Läsa. Den sistnämnda tredjedelen borde få Christer Hermansson att hoppa högt av förtjusning. Här handlar det just om att främja läslusten genom att prova alla tänkbara vägar för att förmedla den sköna litteraturen och nå nya biblioteksbesökare.

Stockholms stads- och läns­biblio­tek är en av initiativtagarna till Musa (Metodutvecklingen för skönlitterärt arbete), som Christer Hermansson nämner. De bibliotekarier som har gått denna utbildning åtar sig att i ett nätverk jobba vidare för att utveckla arbetet med skönlitteraturen i samarbete med såväl författare som läsare.

Jag sitter just nu med Stadsbibliotekets och de 39 stadsdelsbibliotekens verksamhetsberättelser. Inte något år har antalet läsecirklar, språkkaféer och skrivarcirklar varit så stort som nu.

”För den vars enda verktyg är en hammare, tenderar alla prob­lem att se ut som spikar”.

Mark Twain



Inga Lundén är stadsbibliotekarie vid Stockholms stadsbibliotek.