I Stefan Themersons bok ”Vov vov eller vem dödade Richard Wagner?” befarar huvudpersonen Lampadephor Metaphrastes att någon en dag ska finna det ­logiskt att kapa av hans vänstra ben och högra arm. Jag brukar ofta tänka på den boken när jag reflekterar över den onyanserade debatt som pågår i landet om begreppet Bibliotek 2.0. Frågan är om inte de svenska biblioteka­rierna redan har blivit av med ­eller håller på att förlora stora ­delar av intellektet. Jag undrar vilka egenskaper som är väsentligast för en samtida bibliotekarie nu när folket ska in, grindvakterna och hierarkierna ska försvinna på folkbiblioteken, om man ska tro på vad stadsbibliotekarie Inga Lundén i Stockholm uttryckte i tidningen Vi nyligen.

Michael Casey, mannen som lanserat Bibliotek 2.0 i USA, var i Sverige i maj 2007 och berättade hur hans bibliotek arbetade. Låt människor vara med och påverka. Enkäter och fokusgrupper. Interaktiv webb. Ökad delaktighet och inflytande för bibliotekens användare.

Visst är det bra, rentav underbart, och i det pågående arbetet som handlar om demokrati och medborgarinflytande finns förstås mycket att göra på de svenska folkbiblioteken. Men glöm inte att de offentligt finansierade biblioteken aldrig kan eller över huvud taget ska försöka tävla med virtuella kommersiellt framgångsrika nätbokhandlare eller communities för barn och ungdomar. Folkbiblioteken ska erbjuda alternativ; lyfta fram kvalitetsurval och inte leka marknad.

Det som ofta uppmärksammas i medierna handlar knappast om läsning och litteratur utan om folkbibliotek som sätter upp fingret och känner åt vilket håll det blåser ute i samhället. Vad är det folk vill ha eller vad tror vi att folk egentligen vill ha gratis för de gemensamma skattepengarna? Den enklaste vägen är den mest effektiva när det gäller att få uppmärksamhet. Köp in dator- och tv-spel och låna ut. Det blir självklart en publikrusning.

Ska folkbiblioteken låna ut spel? Är det väsentligare än att lyfta fram den samtida svenska skönlitteraturen och författarna på folkbiblioteken?

På de fem utbildningar som finns i biblioteks- och informationsvetenskap i Sverige finns det ingen som har obligatoriska kursmoment i litteratur eller litteraturförmedling. Det kan förefalla märkligt eftersom basen och fundamentet i alla bibliotek är boken och litteraturen. Näfs (Nätverket för skönlitteratur på biblioteken, som startade 2007 på initiativ av bland andra Svenska Akademiens Nobelbib­liotek och Sveriges författar­förbund) har vid flera tillfällen framfört önskemål till utbildningarna om att det är självklart att de blivande bibliotekarierna ska erbjudas grund- och fortbildningskurser i modern skönlitteratur och litteraturförmedling. Men hittills har ingenting hänt.

Frågan är varför så många bibliotekarier och folkbibliotek är så oroliga över att de inte tycks duga eller räcka till i det samtida samhället. Vad ska vi ha folkbiblio­teken till? Vilka är egentligen bibliotekariernas främsta professionella egenskaper? Är det inte framför allt kännedom och kunskap om skönlitteratur? Varför står inte bibliotekscheferna upp för arbetet med litteratur och läsfrämjande? Varför förs inte debatten om informations- och yttrandefrihet på de svenska folkbiblioteken? Varför ordnas det inte fler läs- och skrivarcirklar, bokluncher, författarpresentationer och annat som har med boken att göra? Litteratur förändrar människors liv; den är på liv och död.

Jag vet inte vad de svenska biblio­tekarierna oroar sig mest över men jag är ofantligt bekymrad över att de håller på att banali­sera och avintellektualisera sig själva. Öka gärna dialogen med medborgarna på de svenska folkbiblioteken men bortse inte från all erfarenhet och kunskap som ni besitter om litteratur och litteraturförmedling.

Initiativ som nämnda Näfs och fortbildningen för bibliotekarier, Musa (Metodutveckling för skönlitterärt arbete) som kulturrådet, Svenska Akademien med flera står bakom, gör att det finns ett hopp och en framtid för de svenska folkbibliotekens arbete med skönlitteraturen. Bibliotekariernas uppgift som handledare och vägvisare till kvalitetslitteraturen är lika självklar som solen är för människans fortsatta existens.

Christer Hermansson är kulturchef i Strängnäs kommun och författare, aktuell med boken ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?” (Tusculum förlag).