I slutet av augusti i år skickade EU-kommissionen ut ett något självförhärligande pressmeddelande där det påpekades att Europeana nu minsann snart var uppe i fem miljoner binära böcker, kartor och fotografier. Samtidigt framgick med smärtsam tydlighet att EU saknar en gemensam digital upphovsrätt. Med referens till Googles bokskanningsprojekt påpekade Vivianne Reading att Europa måste sluta med att ”avundas de framsteg som görs på andra kontinenter och istället själva ta tag i frågan”.

En oförutsedd effekt av fokuseringen på upphovsrätt som drabbat bibliotekssektorn är att övergången från analogt till digitalt betydligt försvårats. På Kungliga Biblioteket är det en demokratisk rättighet för alla svenska medborgare att gratis låna vilken bok som helst – på kb.se finns knappt en enda bok tillgänglig. Att publicera boksamlingar på webben är nämligen mycket komplicerat. I den binära baksmälla som råder har digital access till bokarvet blivit juridiskt helt ogörligt att hantera. Den simpla poängen med min understreckare om Googles bokskanningsprojekt var att detta amerikanska företag driver på utvecklingen mot allt större digital tillgänglighet.

Men naturligtvis är det egentligen en politisk fråga. I den påföljande debatten har flera inlägg också handlat om behovet av ett nytt slags digital minnespolitik. Mats Söderlund efterlyser pengar för ”en nationalportal för litteratur”; Peter Sunde Kolmisoppi menar att politiken måste anpassa sig efter nätverkssamhället och ”tiden man lever i”; Karl-Erik Tallmo hävdar (liksom jag) att Google satt en blåslampa i baken på den officiella världen beträffande översynen av upphovsrätten. Googles bokskanningsprojekt antyder såtillvida ett slags förändrad legal kontur; inriktningen på defensiva och repressiva regleringar bör omdirigeras mot en mer offensiv digital politik.

Att Kjell Bohlund avviker från de andra är kanske inte ägnat att förvåna. Den som anser att det analoga märkesåret 1809 är relevant för det binära nätverkssamhället och associerar våra kulturella allmänningar till sovjetisk syn på upphovsrätt, är inte speciellt intresserad av en seriös diskussion kring vilket slags lagstiftning som egentligen bör gälla för den digitala domänen. Det är synd.

Upphovsrätten sägs ofta vara ett incitament för skapande – sekellånga skyddstider är inte det. Däremot begränsar de allas vår tillgång till det gemensamma bokarvet. Vad Googles bokskanningsprojekt framför allt uppmärksammat är att traditionell upphovsrätt låser in kulturprodukter. Om frågan inte löses politiskt kommer utvecklingen att ta andra vägar. Den enormt snabba tillväxten av ”creative commons”-licenser där kreatörer själva bestämmer villkoren för sina verk, är ett tecken på upphovsrättens ”digitala kris”. Får CC-lisencer en allt vidare spridning är det fullt möjligt att de traditionella legala systemen på sikt kommer att implodera.

Allmänt tillgängliga bibliotek upprättades för en sisådär 150 år sedan. Tycker politiker att bibliotek är en bra grej, bör de snarast se över hur sådana institutioner kan etablera sig i den digitala domänen. Från ett biblioteksperspektiv finns det ett skriande behov av att reformera den upphovsrättsliga lagstiftningen.

En ny offensiv digital minnespolitik bör ha som huvudmål att säkra tillgången till information på nätet. Eftersom traditionell upphovsrätt de facto är oförenlig med binär kod bör den skyndsamt modifieras så att den balanserar medborgarnas informationsfrihet mot upphovsrättsägarnas intressen.

Pelle Snickars är forskningschef på Kungliga Biblioteket.