Stockholm 8º
Behövde Voltaire medförfattare till ”Traktat om toleransen”? Kritiserade Strindberg sin tids politiska missförhållanden i upprop skrivna tillsammans med andra? Visst inledde Zola sitt öppna brev av den 13 januari 1898 med orden ”J’accuse”? Inte skrev han väl ”Nous accusons”?
När en grupp svenska ateister nyligen gick till storms mot sin tids skändliga, alltså gudstron och religionen, vågade de inte framträda enskilt. På midsommarafton publicerade de ett upprop på DN Debatt där de pläderade för det sekulära samhället. Tolv namn stod under traktaten. Undertecknarna utgjorde en illuster församling, två författare, en skådis, några popsångare, två politiska journalister, en astronaut, en politiker och några till.
Förra tisdagen publicerade Sydsvenskans debattsida ett upprop mot den statliga jämställdhetspolitiken, vilken i sin antagna likriktning påstås strida mot grundläggande biologiska förutsättningar. Flera av de elva undertecknarna har i andra sammanhang visat vitt skilda kulturideologiska agendor men förenas nu i kampen mot dagispedagogik och kritiska genusanalyser.
För egen del anser jag det obegripligt att intellektuella skriver under upprop. Det speglar flockmentalitet, en ovilja att under sitt eget namn föra kritiska resonemang eller, för den delen, att gå till våldsam attack mot missförhållanden, inbillade eller faktiska sådana.
Det finns tillfällen då upprop är motiverade, till exempel om Pen-klubben samlar namn för fängslade författare eller när yttrandefriheten hotas av diktaturer. Men att gå till samlad attack mot statliga jämställdhetsdoktriner eller att i grupp hävda nödvändigheten av den sekulära staten i en sekulär stat är löjeväckande.
Den intellektuella debattören står för sina åsikter med sitt namn, inte med andras. Frågan är också vem som skrivit de upprop som många undertecknat. Vem är det som påstår att det bara är ateister som försvarar den sekulära staten? Jag vill ogärna tro att alla undertecknarna skriver under på en så förvrängd verklighetsbeskrivning.
Jag undrar också om alla de som undertecknat attacken mot jämställdhetspolitiken anser att den syftar till att ”flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan”, att ”den statliga synen utgår från att kvinnor och män inte är kapabla att välja själva” och att staten ser ”båda könen som robotar, styrda av sin omgivning och av samhällsstrukturer”.
Fast visst är det är möjligt att de som skrivit under uppropen tror på alla grova generaliseringar, även de som inte satt sin fot på ett kommunalt dagis sedan de själva gick där. Men då borde de också våga skriva det själva. Nu hukar de sig fegt i en åsiktskollektivets egna lilla skyttegrav. Vem kan kritiken riktas mot?
Så blir det kollektiva uppropet en raffinerad metod att slå fast dogmatiska lögner och halvsanningar, samtidigt som man drar sig undan kritik. Det speglar givetvis en genuint antiintellektuell attityd.
Det är möjligt att idén om den fria intellektuella är en chimär. Men vi bör hålla tanken vid liv. Att framträda i grupp med generaliserande upprop försvårar inte bara meningsutbytet, det innebär också en provokation mot de krav på individens intellektuella ansvar som borde vara självklara.
Magnus Eriksson är litteraturkritiker i SvD.
