Statliga byggnormer den stora hälsorisken

Varför har vi inte gjort upp med 1900-talets stadsbyggnad? Hur länge skall vi acceptera segregationen i förorter där vi lever i kulturellt fattiga bostadsmiljöer med samma sorts sociala kännetecken hos invånarna? Det frågar sig integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag i en debattartikel (DN 20/3). De pekar på sambandet mellan 1900-talets stadsbyggande och segregationen i våra städer i en skarp uppgörelse med en ”stadsplaneringspolitik som har befäst sociala strukturer och fördjupat utanförskapet”.

Det låter lovande. Har man på regeringsnivå äntligen insett att det är dags att göra upp med den stadsbyggnadspolitik som än idag förbjuder oss att bygga sammanhängande städer, städer med blandad bebyggelse, städer där naturliga mötesplatser skapar den sociala infrastruktur som är en förutsättning för integration? Har regeringen till slut insett att det är nödvändigt att avskaffa de statliga regleringar, riktvärden och normer från Boverk, Vägverk och Banverk som tvingar länsstyrelserna att slå ned på alla eventuella försök att åstadkomma en integrerad stad?

Dessa statliga normer är en kvarleva från den modernistiska stadplaneringsdoktrin som formulerades på 1930-talet. Enligt den skulle staden delas in i funktionsseparerade zoner för boende, arbete, trafik och rekreation. De bullernormer och krav på partikelnivåer och trafikmiljöer länsstyrelserna ännu tvingas tillämpa syftar till just detta: att isolera boende, arbete, trafik och rekreation från varandra. Denna doktrin är grunden för den stadsbyggnad som skiljer olika sociala och etniska grupper åt.

Visst är det bra att man forskar i den möjligen förhöjda risken för hjärt- och kärlsjukdomar på grund av trafikbuller. Det är utmärkt att man undersöker partikelnivåernas effekter på hälsan. Det är inget fel i att räkna på riskerna med tåg som spårar ur och lastbilar som exploderar. Men så länge inte dessa risker vägs mot de enorma social kostnader och effekter på folkhälsan denna stadsbyggnadspolitik fört med sig utgör dessa normer ett långt mycket allvarligare hot mot det svenska samhället än buller, partiklar och trafik någonsin skulle kunna vara.

När man läst Sabunis och Ullenhags analys är det svårt att se hur den skulle kunna mynna ut i något annat än en sådan omprövning. Men deras förslag till åtgärder handlar om något helt annat. De föreslår upprustning, tvångsförvaltning och möjligheter att riva vanskötta fastigheter i miljonprogrammets bostadområden. Istället för att ta itu med de statliga stadsbyggnadsnormer som innebär ett förbud mot integrerat stadsbyggande och tvingar landets kommuner att fortsätta bygga åtskilda enklaver säger Ullenhag och Sabuni att ”utanförskapet bara kan brytas inifrån”.

Det är cyniskt. Invånare och kommuner har länge försökt bryta utanförskapet. Men de kommer aldrig att kunna bryta segregationen i våra städer så länge inte de statliga riktlinjerna för stadsbyggandet omprövas i grunden. Skall det vara möjligt måste regeringen ställa sig bakom omprövningen. Annars går det inte.

Att som företrädare för den regerande alliansen peka på behovet av en ny stadsbyggnadspolitik utan att förslå annat än kosmetiska reformer av fastighetsskötseln i miljonprogrammets bostadsområden är hycklande. Att riva och bygga om är meningslöst så länge staten tvingar kommunala planerare att upprepa samma misstag idag och imorgon. ”Vi har inte”, säger Sabuni och Ullenhag, ”gjort upp med vad som kanske är vårt lands största misstag under 1900-talet”. Nej, just det. Hur länge skall vi behöva vänta på att regeringen till slut skall göra just det?

Ola Andersson är arkitekt och arkitekturskribent i SvD.

Ola Andersson

litteratur@svd.se