Popova k-märker Sveriges överklass

Vad är överklassen? Vad kännetecknar den? Finns det ens en svensk överklass? Sådana frågor ger utgångspunkten för Susanna Popovas intervjubok ”Överklass” (Lind & Co), med underrubriken ”En bok om klass och identitet”. Sedan den kom ut har den vederbörligen avhånats i boulevardpressen. Till skillnad från Anette Kullenbergs bok ”Överklassen i Sverige”, som gavs ut 1974, anses Popova vara ytlig. Dessutom kommer hon ju inte själv från den klass hon skriver om; kanske har det kommit en katt bland hermelinerna. Det är också roligt att läsa Susanna Popovas efterord, där hon beskriver hur besvärade flera av de intervjuade blev när hon frågade dem vad som utmärker medelklassen. Då tvingades de bryta mot etiketten och vara oartiga. Ty vad de sade gällde även Popova som inte stuckit under stol med sin hemvist i medelklassen.

Och där har vi två av kännetecknen. Man iakttar etikett, även om jag för egen del frestas kalla det som många beskriver som överklassens uppförandekoder för vanligt folkvett. Och man talar inte om klass. Det senare är det mest slående. Många kallar sig arbetarklass, somliga kallar sig medelklass eller ägnar sig åt den liberala medelklassens favoritsysselsättning: att förneka klassbegreppet som sådant.

Men ingen kallar sig överklass. Kanske är det därför som alla de intervjuade fått skyddad identitet, något som skämmer boken; den som inte vågar stå för sin erfarenhet eller sin syn på klassidentiteten borde hålla tyst.

Vissa idéer återkommer. Traditionen och den släktmässiga kontinuiteten betonas, likaså att det tar några generationer att bli överklass. Till skillnad från i det klassmässigt mer rörliga amerikanska samhället tar det också mer än ett ögonblick att falla ut ur den svenska överklassen. Ingifta kvinnor som skiljer sig får arton månaders nådatid; sedan skickas de tillbaka till rännstenen, eller medelklassen. De intervjuade talar också mer om rikedom än om makt. Pengarna finns där men någon makt vill de ogärna kännas vid. Den överklass som Popova intervjuar ser sig själv som en värdebevarande kraft, inte som en maktelit.

Fast det handlar mer om vad den inte representerar än vad den representerar. De nyrika vill gärna visa sin rikedom, där den gamla överklassen tar den som naturlig och inget att visa upp. Några intellektuella eller kulturella intressen har man inte, och politiskt är det helt okej att vara radikal, åtminstone i ungdomen. Kvar finns blott talet om att hålla upp dörren för damer och att inte sticka ut.

Om det här stämmer som beskrivning av den svenska överklassen vet jag inte. Susanna Popova problematiserar inte sitt klassbegrepp, och jag hade gärna sett att hon tydligare gjorde skillnad mellan upplevd och statistisk klasstillhörighet och även mellan olika maktbärande skikt: ekonomiska, kulturella, ideologiska.

Intervjuerna fokuserar på upplevelsen och tar den objektiva klasstillhörigheten för given. Men på vilka grunder kan den fastställas? Ekonomi? Gamla förmögenheter? Skolgång? Vanor? Alla dessa komponenter finns med i intervjuerna, men tas för givna på ett sätt som antyder att det kanske är detta – att ta för givet – som är det yttersta klassmärket.

Flera talar också om hur överklassen reproducerar sig själv i inavelsliknande äktenskap och nedärvt umgänge. Skolgången hör till denna självreproduktion. Jag gick på Sigtuna för att jag hade så usla betyg, säger en. Andra går på Komvux, om de inte skött sin skolgång. Och denna självreproduktion liknar på ett parodiskt sätt en marxistisk analys av den härskande klassens sätt att skapa sina egna sociala sammanhang.

Bortsett då från att det inte längre handlar om en härskande klass. Därför blir vi inte heller så mycket klokare på den svenska överklassen. Susanna Popovas bok innebär närmast en k-märkning av den.

Magnus Eriksson

kultur@svd.se

Fler artiklar