Polsk historiedebatt - locket på i Tjeckien

I september hade filmen ”Rysa” (Skråma) premiär i Polen. Den handlar om en kvinna vars far var kommunistisk politiker och satt i fängelse på 50-talet. En dag ser hon en tv-intervju där hennes make sedan 40 år påstås vara en hemlig polis som ”planterades” för att spionera på fadern. Filmen ger inga direkta svar på hur det ligger till utan är full av tvetydigheter. ”Rysa” återkommer till mig när jag ser den färska tjeckiska filmen ”Anglické Jahody” (Engelska jordgubbar), ett familjedrama som utspelar sig med invasionen 1968 som kuliss.

Skillnaden mellan filmerna är att ”Rysa” handlar om historiens återkomst i vår nutid och hur vi skall handskas med den, medan den tjeckiska filmen behandlar historien som färdigskriven, onödig att komplicera. ”Rysa” skildrar hur folk i totalitära länder lär sig att misstänka alla, men hittar strategier för att lita på sina närmaste. ”Anglické jahody” visar att det finns fina arkivbilder på pansarvagnar.

Spelfilm speglar samhällsklimatet och i Polen förs idag en debatt som i efterdyningarna av Milan ­Kundera-affären lyser med sin frånvaro i Tjeckien. I DN (18/11) skriver Wojtek Kalinowski om hur turerna kring Lech Wałesas eventuella ­angiverier på 70-talet är en del av en större diskussion om historieskrivning. För vad hände egentligen i slutet av 80-talet då opposition gjorde upp med regimen? Var det eftergifter, eller räddades Polen från blodspillan?

”Revolutionerna” i Centraleuropa var inte mindre omgärdade av mystik än den rumänska som på ­senare år behandlats i filmer som ”12:08 öster om ­Bukarest” (se ­Under strecket 12/1). Men de var oblodiga och hyllades av västerländska medier. I Tjeckoslovakien såg det på tidningarnas förstasidor ut som om folket bar Václav Havel i kungastol till presidentpalatset, när han faktiskt valdes av den sittande kommunistiska riksdagen – efter diskussioner man än idag vet lite om.

Kalinowski skriver att ”Polens nya elit gav den gamla en frisedel in i demokratin utan att någonsin avkräva den ansvar för det för­flutna”, något som gäller även i Tjeckien.

I ”Rysa” spelas parets långa kärleksfulla äktenskap ut mot det faktum att maken kanske har tjallat. Betyder det att de 40 åren tillsammans är meningslösa? Äktenskapet kan ses som en metafor för att livet ändå fungerade i det kommunistiska samhället. Skall vi nu riva upp detta för att ta reda på vem som angav vem?

Det senare är inte en ovanlig ståndpunkt i Tjeckien där den sittande presidenten Václav Klaus har hyllat ”vanligt arbetande folk”, medan ”den så kallade oppositionen” – som Charta 77 – i hans ögon flummade på kaféer. På ett liknande överslätande sätt har det sett ut vid tidigare maktskiften i landets historia, varför Kunderas eventuella angiveri kan skapa en ”chock” eftersom ingen tycks förstå hur det stalinistiska 50-talssamhället såg ut (se Richard Swartz kolumn 12/11).

Filmerna efter sammetsrevolutionen går i linje med Klaus uttalade. När det gäller publiksiffror är samtidens populäraste regissör Jan Hrebejk. På 90-talet gjorde han en trilogi om andra världskriget, 1968 och 80-talet. Där kritiseras, mer eller mindre subtilt, folk som gick i exil. Filmernas slutsats kan summeras med titeln på den mest framgångsrika av dem, ”Musíme si pomáhat” (Vi måste hjälpas åt), som slutar med att en nazistisk medlöpare och en man som gömde en jude blir såta vänner. Sensmoralen är: vi är alla tjecker och måste hålla ihop – och historien är inte något att gräva i.

Men som fallen Wałesa och Kundera visar återkommer historien och det behövs diskussion och bearbetning – inte minst i populärkulturen – för att förstå varför folk handlade, eller inte handlade, som de gjorde.

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar