På väg hem från Stadsarkivet, som fått en mycket vacker tillbyggnad till det gamla arkivet på Kungsklippan, hamnar jag på det nyligen ombyggda stadsdelsbiblioteket på Kungsholmen. Tre våningar med böcker, luftigt och inbjudande, med kafé mot gården bakom, där man kan sitta utomhus på sommaren. Så ska en upprustning se ut!
Annars kunde man befara att biblioteksfilialerna i Stockholm skulle få stryka på foten när huvudbiblioteket ska förskönas. Redan idag är de två filialerna på Södermalm sorgligt underdimensionerade, liksom filialen i Fältöversten. Om man undantar Skarpnäck och Hammarby sjöstad har mig veterligen ingen större filial byggts i Stockholm sedan snilleblixten Läsesalongen vid Sergels torg 1971.
Man kan lösa problemet på två sätt. I Göteborg övergavs klassiska Dicksonska folkbibliotekets monument från 1897 och ett helt nytt byggdes vid Götaplatsen 1967. I Malmö har däremot det gamla stadsbiblioteket fått en vacker och uppmärksammad tillbyggnad mot Slottsparken. Samma princip kan man se i Köpenhamn, nationalbiblioteket Det Kongelige. I Stockholm förefaller detta vara lösningen man nu sneglar åt.
Men det viktigaste är väl ändå innehållet, som stadsbibliotekarien Inga Lundén uttryckte det i sin debattartikel i SvD (10/10). Det centrala läget kan inte underskattas, biblioteket som invand mötesplats och vardagsrum. Vad som saknats är ju en stor samlingslokal, en aula, kanske en konsertsal. Den svåra kombinationen av akademiskt bibliotek för de studerande, och mötesplats för de vanliga bokälskarna. De som, likt Alberto Manguel, inte bara söker det ”snabba och enkla”.
I den utmärkta finlandsvenska kulturtidskriften Horisont diskuteras i senaste numret (3/2007) ”framtidens bibliotek”. Hur kombinera bevarandeaspekten med den nödvändiga förmågan att förnya? I början av seklet såg man gärna mot Danmark där det moderna folkbiblioteket växte fram redan på 1920-talet. Idag borde vi rikta blickarna mot Finland, till exempel mot Åbos nya vackra stadsbibliotek. En arkitektonisk pärla, som också utnyttjas i högsta grad.
Spännvidden exemplifieras väl i Horisonts intervjuer, från Christer Hermansson som kan tänka sig ett bibliotek med bara böcker, till en bibliotekschef i Katrineholm som lägger ner filialer och inför ny teknik, och kallar böckerna för ”dödkött”.
Sven-Eric Liedman har kallat våra senaste tvåhundra år för ett intellektuellt folkligt ”upplysningsprojekt”. När de öppna hyllorna infördes på folkbiblioteken, i Stockholm av Valfrid Palmgren 1911, var det just för att besökaren skulle kunna botanisera fritt bland bokhyllorna, utan att behöva fråga en övervakande bibliotekarie till råds. Det intellektuella sökandet, vare sig det sker på internet eller bland bibliotekets bokhyllor, hör säkert också framtiden till. Men till vilket pris? Och hur ska det finansieras? Alberto Manguel är tvärsäker på den punkten, liksom högerpolitikern Valfrid Palmgren i början av seklet: via skattsedeln.
Huvudbiblioteket vid Odenplan har alltid frekventerats av studenter. Så var det när det öppnade 1928, så är det också idag. I så hög grad att vanliga boklånare ibland knappt fått plats. Läsplatserna är idag lika många som när biblioteket byggdes 1928. Det torde förbättras väsentligt med en tillbyggnad.
Folkbiblioteken kan annars spela en stor roll som brygga mellan ”fint” och folkligt, mellan ”elit” och vanliga medborgare. Forna folkbildare talade ofta om att man kunde ”läsa upp sig” och att folkbiblioteket och folkbildningen där hade ett ansvar. Därför blir man glad över att i nya Kungsholmsfilialen, högst upp, hitta en avdelning kallad ”skattkammaren”. Här ryms det lite mer udda, svårutlånade, det som i andra kommuner kallas ”dödköttet”. Att bara låta biblioteket spegla det rationella, inte det spontana, är nog att gräva institutionens egen grav.
Mats Myrstener är bibliotekarie och biblioteksforskare.
