Pasolini gjorde samtiden mytisk

I kväll visar Cinemateket i Stockholm Pier Paolo Pasolinis sällan visade ”Medea” från 1970 med Maria Callas i titelrollen. Det är en film som inte hade kunnat komma till idag, inte bara för att Pasolini och Callas saknas, utan för att förutsättningarna för en sådan film saknas. Pasolini, arvtagare till neorealismens dokumentära filmstil, gör med ”Medea”, liksom med sina tidigare filmer ”Teorema” och ”Svinstian”, vad jag skulle vilja kalla en mytopoetisk film. Det är en film som vänder ut och in på traditionella myter och berättelser och gör dem nutida, liksom den vänder ut och in på nutiden och gör den mytisk.

Man kan säga att den mytopoetiska filmen inleddes med Jean Cocteaus ”Orphée” 1950, har Luchino Viscontis ”De fördömda” från 1969 som milstolpe, och avslutas med Pasolinis egen sista film, ”Salò eller Sodoms 120 dagar” 1975. Sedan dess har det kommersiella tänkandet inom filmen blivit alltmer inskränkt; filmpoesi – Pasolinis benämning på genretrotsande filmer av Antonioni, Godard och honom själv som inte i första hand berättar utan diktar – finns det inte mycket utrymme för. Vad som under 25 års tid var expansiv filmkonst är sedan 70-talet i stort sett omöjligt.

I ”Medea” ville Pasolin tänka med film. Här finns en reflektion över två slags kulturer: en ursprunglig, Medeas lands, där människa och natur ingår i ett, ofta mycket grymt, förbund. Medeas förtvivlan när hon för första gången ser en hydda mitt på en ö är uttrycket för hennes främlingskap inför älskaren Jasons värld, en där man tänker geometriskt, rationellt och centristiskt. ”Medea” är en antropologisk film, Pasolini inspirerades av James Frazers ”Den gyllene grenen” när han gjorde den.

Det starka i ”Medea” är ändå inte tankestoffet, utan Maria Callas. För Pasolini var hon i sig själv en myt: en kvinna som inte bara förlorat sin sångkonst utan också ratats av sin älskare Onassis. Berättelsen om Medea blir därför en parallell till berättelsen om Callas, som Pasolini ser dem: båda har förlorat förbindelsen med den livsnödvändiga musiken. Callas/Medeas slutord ”Hädanefter är ingenting längre möjligt” är en av 1900-talsfilmens tyngsta repliker.

Carl-Johan Malmberg

kultur@svd.se