Offervinkeln skapar enkla mordlösningar

Svensk kriminaljournalistik har sedan ungefär 15 år gett sig hän åt en oreflekterad och oproblematiserad fokusering på brottsoffers och anhörigas berättelser. Senast i raden av manifesta uttryck för detta är Sveriges televisions val att direktsända den mördade tioåriga Engla Höglunds begravningsgudstjänst. Men den utvecklingen har gynnat den naiva föreställningen att brottslighet och gärningsmän är att uppfatta som sjukligheter i samhällskroppen – något som kan och måste tillintetgöras för att vi ska kunna leva trygga och goda liv.

Varje år dödas omkring 100 människor i Sverige genom mord eller dråp. Så har det varit de senaste 30 åren. Nästan alla mord och dråp klaras upp. Runt 80 procent av gärningsmännen döms numera till fängelse, för 30 år sedan dömdes de flesta till rättspsykiatrisk vård. De flesta offer för dödligt våld lever i socialt marginaliserade miljöer. Offer och gärningsmän är normalt sett bekanta med varandra.

Brottsjournalistiken har blivit allt mer intresserad av offerberättelser. Och därmed görs gärningsmannen allt mer främmande. Offret är en av oss, gärningsmannen är det inte. En titt på mediebilden av grova våldsbrott sedan 1965 visar att runt 1990 vrids rapporteringen från en polisdriven rapportering av brottet till en individualiserad rapportering kring både offer och gärningsman. Skulle en sexualbrottsvåg i Linköping idag kunna återges i medierna utan att något av de utsatta offren kommer till tals? Det tror jag inte. Men 1970, när tre kvinnor våldtogs utomhus och ännu fler utsattes för ofredande av blottare, intervjuades varken offer eller deras anhöriga. Inte heller beskrevs gärningsmannen på annat sätt än som just förövare. Inga psykologiska gåtor lanserades.

Under 1990-talet uppstår i stället offerberättelsen. När en ung tysk pojke år 1990 misshandlas till döds i Sverige av sin styvfar förekommer ymniga berättelser om styvpappans urspårade bakgrund, pojkens extrema utsatthet och moderns känslomässiga kyla. Polismorden i Malexander 1999 är ett annat exempel, där anhöriga till de mördade poliserna fick uttala sig om straff och sorg efter morden. Och exemplen därefter kan mångfaldigas – ”bestialiska” mord beskrivs i detalj och anhöriga uttalar sig frekvent under rättsprocessen.

Begreppet ”bestialisk” tycks införas i mediespråket om brott omkring 1995. Ordet härstammar från ”bestia” som är latin och betyder ”djur”, en varelse utan förmåga till tanke eller förnuft. Ett bestialiskt mord är därmed ett mord utan mänsklig förklaring. Ett brott som per definition är exkluderat ur vår samhälleliga gemenskap. Psykologiserande perspektiv blir också vanliga och gärningsmännen beskrivs som ”gåtor”. Mannen som erkänt att han dödade Engla Höglund framställs i medierna som psykiskt störd, ”tvångsmässig” i sitt brottsliga beteende. Kvinnan som misstänks för morden på två små barn i Arboga uppges vara självmordsbenägen. Och den 17-åring som ledde trakasserierna av familjen i Blekinge beskrivs som en narcissistisk tonåring med oinskränkt makt över sina kompisar.

Västvärlden har sedan något decennium upplevt en svängning mot hårdare straff och större oförsonlighet mot gärningsmän, på engelska ”the punitive turn”. Trots att Sverige länge var exceptionellt som ett land där rehabilitering och vård var de centrala medlen inom kriminalvården, har också svensk kriminalpolitik berörts av denna svängning. Offerberättelserna blir därmed bitar i ett större pussel, de ger plats och kraft åt en politik där krav ställs att samhället måste förskjuta och bestraffa det avvikande och främmande. Brottet blir ett främmande element och gärningsmännen ses som villiga redskap för en oförutsägbar ondska. Kan ett civiliserat samhälle verkligen nöja sig med det?

Marie Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och Södertörns högskola.