Nya politiska idéer smittar som virus

Under 1900-talet har den politiska analysen dominerats av å ena sidan de institutionella och hårda aspekter som partier, förbund och parlament utgör, och å andra sidan en uppsättning mjuka faktorer, exempelvis normer, åsikter och opinioner. Samhällsvetenskaperna har ofta försökt förklara hur politiken förändras både i ett kort perspektiv, alltså mellan val och vid speciella tillfällen i historien, men också i ett längre. Man har försökt att finna större historiska förskjutningar i vårt normsystem, hur vi relaterar individen till samhället, och i kulturella mönsters utvecklingslinjer.

En brännande fråga just nu rör den så kallade nätpolitiken, som fullkomligen har exploderat kring FRA, Ipred och senast i datalagringsdirektivet. Den intressanta utmaningen för samhällsvetenskaperna ligger kanske inte i själva sakfrågan. Sådana har man hanterat förr, bland annat i kärnkraftsfrågan, Israel-Palestinakonflikten och EU-medlemskapet. Men med nätfrågorna uppstår genast problemet att det sakfrågan handlar om samtidigt är själva mediet för hur politiken sprids, byggs upp och problematiseras. Om opinionen tidigare fanns ”där ute”, redo att mätas och analyseras, så kan man idag följa mycket partikulära opinioner i deras uppbyggnader, reaktioner och strategier. Detta sker nämligen i realtid på bloggar och internetforum.

Ulf Bjereld och Marie Demker har, bland mycket annat, tagit sig an denna uppgift i ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarsson och Högberg). Tesen i boken är att kommunikationsteknologisk utveckling har skapat nya politiska och sociala skiljelinjer och att så kallade ”fria logotyper”, en ny grupp av kunskapsproducerande människor som går in och ut i olika nätverk, har skapats genom en övergripande samhällelig individualiseringsprocess. Denna grupp utgör informationssamhällets nya politiska subjekt.

Bjereld och Demker tar även upp Piratpartiets snabba mobilisering samt dess kärnfrågor och beskriver dem som ”ett av de mest medvetna och politiska uttrycken för kampen om rätten till kunskap”. Piratpartiet har trots partipolitikens kris lyckats mobilisera medlemmar och växa till ett seriöst alternativ i kommande val.

Den franske sociologen Gabriel Tarde (1843–1904) skrev för hundra år sedan att nya politiska innovationer alltid, och med nödvändighet, blir till i små lokala härdar där idéer smittar likt virus, för att sedan spridas ut över en hel nation. Om samhällsvetenskaperna vill finna dessa nya idéer gäller det att gå till källan istället för att försöka förklara det nya med gamla variabler. Ny politik är alltid till en början mikropolitik.

När det gäller de nya mediernas förmåga att granska EU-direktiv, kritisera komplicerad lagstiftning om signalspaning och att bedriva en genomlyst sakfrågepolitik får deras decentraliserade form karaktären av ett enormt grupparbete. Det är en ohelig allians där vänster–högerskalan i princip är obefintlig, och när bloggarna sammanstrålar i en gemensam sak får den en fruktansvärd kraft. Det är då som det är ett svettigt jobb att vara en politiker som ger sig in för att reglera och övervaka nätet. Om samhällsvetenskaperna vill förstå denna politik, vilket de måste göra eftersom varken alliansen eller oppositionen har något alternativ till ökad övervakning, bör de vara beredda på att ge sig ut på nätet, där den virala politiken formas med enorma hastigheter.