New York omvärderar mästerbyggaren

Sist i den kronologiskt uppbyggda utställningen om stadsplaneraren Robert Moses på Museum of the City of New York ligger ett tummat exemplar av Robert Caros stora biografi ”The Power Broker” (Maktmäklaren) från 1974. Där bör den ligga eftersom bilderna och texterna på museet bildar en kommentar till just den berättelsen. Mer än ett halvsekel efter sina största insatser och ett kvartssekel efter sin död väcker Moses debatt. Caro har hittills dominerat tolkningen av Moses gärning och vidhåller än idag att han var en teknokratisk despot. Utställningen är mer försonlig. Det talas om revisionism – en term som återspeglar Moses stora inflytande i den egna samtiden men också ett nutida behov av perspektiv.

Det finns förvisso gott om skäl att ogilla Robert Moses och det starkaste är kanske hans sociala kallsinnighet. Ett vanligt exempel är hur han utestängde familjer utan bil från stränderna på Long Island genom att låta bygga broarna över motorvägen ut från Manhattan så låga att kollektivtrafikens bussar inte kom under dem. Ett annat är ointresset för befintliga stadsdelar när han drog motorvägar också genom Queens och Bronx. När biltrafiken skulle fram längs Manhattans västra sida lät han de kompletterande grönområdena upphöra precis i höjd med Harlem. Mitt i skaparglädjen, menar Caro, var Moses hård mot New Yorks sämre ställda och den infrastruktur han byggde bär spår av detta.

Varken de många simbassängerna som Moses också berikade staden med eller monument som Lincoln Center, Jones Beach och Verrazanobron har förmått väga upp denna kritik. Den stärktes också av alla vittnesmål om hans dominanta stil och, som det verkade, gränslösa befogenheter. I sin klassiska ”Allt som är fast förflyktigas” (1982) framställde kulturteoretikern Marshall Berman honom rentav som en 1900-talets Faustfigur, drabbad av modernitetens övermod och makthunger. Om inte förr så blev Moses nu en teknokratisk myt och legend.

Men det finns motbilder och en av dem gör gällande att Robert Moses faktiskt inte var allsmäktig. Bron mellan Staten Island och Manhattan byggdes aldrig och inte heller motorvägen tvärs över Manhattan genom SoHo och Greenwich Village. Det senare fallet är av särskilt intresse eftersom protesterna mot Moses långtgående planer närdes av en urban rörelse som förespråkade småskalighet och sammanhållna grannskap även i en storstad som New York. Han hade starka föreställningar också om urbanitetens innebörder och betraktade storstad och civilisation som utbytbara begrepp. Men nu gick det inte längre. Året var 1962 och Robert Moses fick se sin makt försvagas av stadens invånare.

En annan motbild rör Moses organisationsförmåga och det är nog den som har motiverat vårens försök till omvärdering. Hans tidiga verksamheter förutsatte tillgång till den federala finansiering för offentliga projekt som frigjorts genom 1930-talets New Deal och han excellerade i att jämka samman intressen för att förverkliga sina planer. Att han snart blev staden New Yorks officiella representant i Washington var ingen slump. Det var där den ekonomiska basen fanns.

Somliga saknar i dag detta slags ”mäklande” i makt och finanser, och till symbolfrågorna hör det ­utdragna debaclet med utformningen av det nya World Trade Center. I andra sammanhang saknas en övergripande vision för en stad som genomgår en ekonomisk och demografisk boom efter 1970-talets stagnation och 80- och 90-talens tvekande expansion. Ytterst, skriver Michael Powell i New York Times (6/5), berör så debatten om Robert Moses tilltron till politik och offentlig sektor. Mer eller mindre av den varan? Frågan har inget svar i dagens USA och därför har berättelsen om Moses heller inget slut.