Kvinnan bakom den egensinnige mannen

Sångerskan och exmodellen Carla Bruni, gift med president Nicolas Sarkozy, ger nu i juli ut ett album där hon liknar föremålet för sin kärlek vid en drog, ”dödligare än afganskt heroin, farligare än colombianskt kokain”. De fransmän som tycker att de redan fått en överdos av hennes intensive man reagerar kanske inte, men nog höjs ett och annat ögonbryn bland hans väljare. De som röstade på honom i maj 2007 längtade visserligen efter förändring, de ville ha ett nytt Frankrike och hoppades på friska vindar. Och visst fick de en ny sorts president, men en som uppträdde på ett sätt som knappast ens hans mest entusiastiska anhängare hade väntat sig. Sarkozys allt annat än diskreta privatliv och hans ibland brutala språkbruk chockade de flesta. ”Dra åt helvete, din idiot”, fräste han till exempel åt en besökare på jordbruksmässan i Paris i våras.

Den nya stilen gäller både politiken och privatlivet. Han är en mer aktiv och synlig president än sina föregångare, han har demoraliserat oppositionen genom att ta in kända vänsterprofiler i regeringen och presenterat ett omfattande reformprogram som kommer att beröra alla, från spädbarn till pensionärer.

Men fransmännen själva tycks inte ha lagt om stilen sedan Nicolas Sarkozy tillträdde, och det har tvingat fram en och annan bister insikt hos Sarkozy om politikens realiteter. Regeringens politik möts av protester precis som förr. En grève! ropar plakat på portarna till skolor i Paris där lärare strejkar. Yrkeschaufförer krypkör i snigelaktioner på motorvägarna i protest mot höga energipriser och kräver kompensation från regeringen. Fackföreningarna demonstrerar mot föreslagna förändringar i pensionsvillkoren, och turerna kring regeringens beslut att reformera 35-timmarsveckan blir allt mer bysantinska och invecklade.

35-timmarsveckan tillkom under Lionel Jospins regering och har alltid varit ett rött skynke för näringsliv och de borgerliga partierna. Nicolas Sarkozy lovade under sin valrörelse förra året att helt avskaffa den, men trots att kontakterna och samtalen mellan regeringen, arbetsgivarna och fackföreningarna pågått i snart ett år, finns lagen fortfarande kvar. Att bara lyfta bort den ur lagboken är inte möjligt ens för handlingsmänniskan Sarkozy.

Med ordförandeskapet i EU som nu inleds kommer nästa eldprov för honom. De ursprungliga planerna på att låta det franska ordförandeskapet kretsa kring asyl- och invandring, energi och försvar störs av irländarnas nej i folkomröstningen, och han tvingas nu hantera en agenda som han själv inte fått bestämma.

Världen springer inte i hans takt, och inte åt samma håll heller. Tröghet är också en del av politiken, och traditionen spelar större roll än vad en så rastlös politiker som Sarkozy förmodligen tänkt sig. Men efter förlusterna för hans parti UMP i vårens kommunval tycks även Nicolas Sarkozy snegla bakåt i historien för att bli mer presidentaktig. Och här kommer Carla Bruni till undsättning. Vid statsbesöket i Storbritannien i mars visade hon upp en garderob från Paris modehus som var ett mönster av klassisk elegans. Likheten med Jacqueline Kennedy var påfallande, och även hennes kommande album doftar 60-tal med sex, droger och rock´n roll. Och precis som Jacqueline Kennedy bidrar hon med gamla pengar (Carla Bruni kommer från en italiensk industrifamilj) till sin uppåtsträvande politikermake.

Hon och Nicolas utgör ett team, men ett modernt och originellt politikerteam. Samtidigt som hon fortsätter sin egen karriär med att skriva låtar om droger och älskare, uppträder hon som oklanderlig stilikon vid hans sida. Carla Bruni är utan tvivel en viktig del av projektet rädda ­Nicolas Sarkozy.