Kuba kan följa Kinas väg till välstånd

Med Fidel Castros avgång går en epok i socialismens historia i graven – en epok som dominerades av idén om den nationella revolutionen som enda vägen till ekonomisk utveckling och social rättvisa. Kubanerna fick under Castro både revolution och nationalism, men inte mycket till rättvisa och frihet. Likväl tyder mycket på att det härskande systemet åtnjuter en ­betydande folklig legitimitet och åtminstone tre ­omständigheter talar för att att regimen kommer att överleva Castro.

För det första är Kuba inte en stat där makten primärt vilar på polis och militär. Den liberala föreställningen att varje diktatur grundläggande bygger på våldsamt förtryck är inte hållbar, i varje fall inte vad gäller makten under kommunismen. Som i andra ­totalitära samhällen är det också på Kuba statens ­organisation av utbildning, hälsovård, bostäder och sysselsättning som utgör maktens grundval. Det är statens kontroll över individens totala livsvillkor som på en och samma gång skapar ofrihet och lojalitet. Den efter omständigheterna jämlika trygghet och ­gemenskap som regimen på Kuba lyckats införa tycks, för stora delar av befolkningen, överskugga den politiska ofrihet som också är systemets signum.

Härtill kommer att ledarskiktet i ­Havanna uppenbart har lärt av sina östeuropeiska partikamraters öde. Redan när Castro insjuknade inleddes en förnyelse av regeringen och partiledningen. Någon maktstrid är därför knappast att vänta – snarare kommer stabilitet och kontinuitet nu att betonas.

Kuba är heller inte diplomatiskt och politiskt isolerat. Efter den latinamerikanska väns­terns pånyttfödelse är relationerna söderut ­bättre än på länge. Kunskapsexport och vetenskapligt utbyte blomstrar och Chavez i Venezuela lär subventionera oljeleveranserna till landet med ett par miljarder dollar om året.

Castroregimens verkliga trumfkort är emellertid den amerikanska bojkotten. Naturligtvis skapar den ekonomiska problem. Men framför allt får den regimen i Havanna att framstå som ett värn för den egna nationella suveräniteten och för de latinamerikanska staternas självständighetssträvanden gentemot USA. Det är ingen vågad gissning att tro att Castro småningom kommer att bli till en frihetens och den ­nationalistiska nostalgins ikon i Latinamerika på linje med Simón Bolívar. Den senare kämpade för kontinentens frigörelse från Spanien, den förre från USA.

Om regimens överlevnad således verkar säkrad på kort sikt, är dess existens dock mer osäker i ett längre perspektiv. Två utvecklingsvägar är tänkbara. Den ena stavas fortsatt totalitär och egalitär partistat och konfrontation med USA. Frågan är bara hur länge en sådan regim, med tilltagande inre stagnation, korruption och svarthandel, kan upprätthålla tron att socialismen är bättre än kapitalismen på att leverera välstånd och utvecklingsmöjligheter?

Det finns emellertid ett annat alternativ som inte skall underskattas, nämligen att regimen i Havanna försöker få Kuba integrerat i den globala ekonomin. Den kinesiska vägen, med marknadsekonomi och privat äganderätt, men fortsatt kommunistiskt maktmonopol, måste verka lockande på den kubanska eliten, i varje fall när de sista ledarna från den ursprungliga gerillagenerationen är borta om några år. Redan har kubanerna infört marknadsekonomisk bokföring i de statliga företagen, gjort valutan konvertibel och börjat skicka sina företagsledare till de främsta managementskolorna i väst. Ingenting utesluter att Kuba inom tio år efter Castros avgång har förvandlats till en karibisk tiger, med ett Havanna där amerikanska miljardärer frotterar sig med kommunistiska oligarker på stadens nyöppnade kasinon.

Lennart Berntson är universitetslektor i historia vid Roskilde universitet.