I rätten måste alla behandlas lika

Två kända rättsfall, som båda rör händelser långt tillbaka i tiden, har än en gång kommit upp till rättslig behandling: ”bordellhärvan” och ”styckmordsfallet”. I båda fallen handlar det om prostitution eller, som vi idag som tämligen ensamma i världen betecknar detta, sexköp. I båda fallen riktas nu skadeståndsanspråk gentemot staten, och i båda fallen innebär detta att JK, justitiekanslern, får svara för statens vidkommande.

Skadeståndsyrkandena framställs på helt olika grunder. I det ena fallet är det två kvinnor som hävdar att de utnyttjats i sexhandel och kräver ersättning för att rättssystemet inte skyddat dem, i det andra är det två män som hävdar att en domstol skadat dem genom att oriktigt utpeka dem för att ha styckat en prostituerad kvinna.

Är det meningsfullt att dessa gamla fall åter ska belasta vårt rättssystem, vars resurser så väl behövs för dagens många nya och krävande ärenden? Kraven är ju i formell juridisk mening överspelade. Och det finns också andra skäl som kan tyckas tala emot nya prövningar: gamla sår rivs upp, och det man inte kunde klarlägga relativt snart efter händelserna kan man väl knappast hoppas att det nu ska kunna bringas klarhet i.

Men det är viktigt att se vad det nu handlar om. I fallet med den så kallade bordellmamman klandras staten för att utredningen inte bedrevs så som hade varit befogat i den del det fanns uppgifter om utnyttjande av underåriga. I en tv-intervju (TV4 6/12) berättar nu den åklagare som hade hand om fallet att han utsattes för påtryckningar och att han påverkades av dem. Han uppger att han lugnade de oroliga sexkunderna med att han hade bevisning så det räckte ändå och han tänkte inte ordna någon ”parad” av sexköpare i rättssalen.

Även i styckmordsmålet finns uppgifter om att åklagaren ska ha tagit just den här typen av speciell hänsyn. I sin bok ”Catrine och rättvisan” om styckmordsmålet, berättade Hanna Olsson att polisen år 1984 hade gjort en omfattande kartläggning av den ene läkarens kontakter med prostituerade kvinnor, material som åklagaren dock inte använde som stöd för åtalet. På en fråga från Hanna Olsson ska åklagaren ha förklarat att han inte ville ”smutskasta” männen; han ville inte kalla de prostituerade kvinnorna att vittna om läkarens många kontakter med dem för att han inte ville ha ”fladdriga vittnen” i rättssalen, utan en ”juste och rak” rättegång.

Det låter definitivt inte bra. Om påtryckningar har skett, och om det nu blir klart att otillbörliga hänsyn har tagits, då måste det följas upp. Annars är det upplagt för verklig kris i förtroendet för åklagare och domstolar.

JK, som företräder staten i båda fallen, och alla vi andra måste ändå räkna med att det inte heller nu kommer att bli klarlagt vad som faktiskt skett eller inte skett i någotdera av de två fallen. För många, särskilt naturligtvis för dem som direkt berörs, kommer detta att upplevas som djupt frustrerande. Det kommer ändå att bli svårt att undvika att det dras slutsatser om verklig skuld och oskuld utifrån ett rättsligt avgörande om att skadestånd ska erläggas eller att så inte ska ske. JK, med sina goda kanaler till medierna, får en viktig uppgift att klargöra vad de rättsliga besluten faktiskt innebär. Rätten kan inte i något av fallen förväntas komma att ge oss facit och fastslå eller utesluta någon eller några utpekades skuld.

Om åklagarna när det begav sig hade varit mer ­angelägna om att vända på alla stenar, också sådana som kunde stänka på män som hade sociala positioner att försvara, så hade vi kanske nu inte levt med dessa obesvarade frågor. Vad man hoppas är att rättsapparaten idag ska klara av att behandla människor lika, antingen de tillhör samhällets elit eller dess mest utsatta.

Madeleine Leijonhufvud är professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitet.