Hus som ”sticker ut” är inget självändamål

Den mest omtalade nya byggnaden i Sverige är en skyskrapa i Malmö med extremt exklusiva lägenheter, byggd av ett kooperativt bostadsföretag som en gång skapades för att vanliga arbetarfamiljer skulle få ­anständiga bostäder. Turning Torso är på många sätt betecknande för dagens stadsbyggande.

Inom ekonomin går som bekant konjunkturerna upp och ner. Med dem följer byggandets konjunkturer, såväl rent konkret som idémässigt. Senast var det 80-talets luftiga fastighetsbubbla som avsatte höghusvisioner på löpande band. Men vem tycker idag att det bleka höghuset i Umeå centrum vittnar om en dynamisk stad? Visioner kan ha sina poänger, men de tar sällan med i beräkningen att hus åldras eller att det händer saker med projekt när de ska anpassas till krassa kalkyler. Minns ni möjligen det höga slanka torn som skulle byggas vid Medborgarplatsen för att sätta Söder på kartan under 80-talet? Och hur glada blir ni av det knubbiga torn som står där idag? Här hjälpte det inte ens med en världsberömd arkitekt som Henning Larsen.

Under de senaste årens högkonjunktur har det ofta upprepats att Stockholm är konservativt och musealt, eftersom det inte byggs spektakulära byggnader som ”sticker ut”. Denna förmenta brist tycks gälla själva utstickandet som sådant. För oss som ständigt förundras över denna makalöst vackra stad har det ibland varit lite svårt att förstå problemet. Där det finns extraordinära värden finns ju mycket att förlora. Därför krävs rimligen en del ­eftertanke. Det betyder inte att staden inte kan förnyas, men det betyder att man måste ställa höga krav på det som byggs.

Det vore en annan sak om diskussionen började i konkreta behov. Behövs ett nytt bibliotek eller en ny opera, då är det den frågan som ska lösas och möjligheterna till lösningar är många. Vissa platser tål starka utspel, andra kräver subtila, geniala tillägg som kanske inte gör så mycket väsen av sig själva, men som förhöjer det som redan finns och öppnar nya perspektiv på det. Det finns många platser som kan lyftas och berikas med nya byggnader av hög klass inom Stockholms gränser, främst utanför innerstaden.

Traditionellt har man alltid byggt märkesbyggnader, sägs det nu. Det är förvisso sant. En elit kring kyrka och hov har genom historien format bestående ­monumentala byggnader i städerna. I modern tid har andra aktörer tagit över. Sekelskiftet 1900 var en ­dynamisk period då hus i ny skala och varierande formspråk sköt upp i snabb takt. Det blev också en tid av kritisk stadsbyggnadsdebatt. Samtiden reagerade starkt mot missgrepp som ibland kunde förvanska stadsmiljöer av unikt värde. Ett exempel var Gustav Adolfs torg i Stockholm, som hade varit ett av den gustavianska tidens främsta stadsrum, men nu förändrades starkt.

Den tidens arkitekter tog lärdom av misstagen och såg staden i ett helhetsperspektiv. Bostadshus skulle planeras för vardagstrevnad, och visst, offentliga byggnader skulle framträda. Men än viktigare var att de passade in. ”Platsens arkitektur är viktigare än ­tidens”, framhöll Gunnar Asplund. Idag kan vi vara glada över att denna attityd gällde under 1920-talet, när mycket av det som efter hand blivit profilbyggnader i Stockholm kom till. Stadshuset av Ragnar Östberg blev beundrat av arkitekter över hela världen främst på grund av dess fantastiska samspel med staden och vattnet. Det passade in snarare än stack ut, och det var alltså själva poängen. Stadsbiblioteket, som blev Sveriges mest kända 1900-talsbyggnad, är också infogat i ett större sammanhang. Men när husen intill rivs för den nya tillbyggnaden, ruckas helheten och vi får en ny skandal för framtidens debattörer att förskräckas över.

Eva Eriksson är fil dr i konstvetenskap och arkitektur­historiker.