En hel världsbild går under i ”Antichrist”

Lars von Triers ”Antichrist” är inte bara en av de mest omdiskuterade filmerna på mycket länge, den har också blivit föremål för de mest motstridiga tolkningar. Här finns hätska avståndstaganden som när Maria Sveland och Katarina Wennstam i Dagens Nyheter den 28 juli skriver om filmen som uttryck för von Triers tragiska och sjuka kvinnohat; de ser regissören som ytterligare en i raden av kvinnohatande män – Strindberg och Ingmar Bergman är andra – som utgör vår kulturs egentliga fundament.

Gabriel Itkes Sznap i Expressen den 29 juni menar däremot att von Trier visar prov på nyanserad maktanalys; ”Antichrist” är en kritik av rationalisten som tror sig kunna behärska tillvaron fullt ut. När Willem Dafoes rollfigur tror sig kunna hjälpa och bota sin paniskt förtvivlade hustru (Charlotte Gainsbourg) är han offer för en villfarelse. ”Till slut inser han att fruns panikångest döljer något som han inte klarar av att behärska. En annanhet så påtaglig att den måste stötas ut, förbjudas, och tillintetgöras”, skriver Itkes Sznap. Jag tror att det är riktigt; ”Antichrist” blottlägger det ensidiga förnuftets arrogans, i patriarkal skepnad.

När jag recenserade filmen i SvD den 5 juni uppfattade jag slutet, där Dafoe först befriar sig från den boja Gainsbourg belagt honom med (en slipsten driven in i hans ben med en spik!) och sedan stryper henne, som en seger för en uråldrig patriarkalism; von Trier visar oss bilden av ”mannen som går segrande ut ur könskampen”. Jag såg filmen som en ”sinnrik och mycket medveten provokation mot tron på Kvinnan och Naturen som det godas tempel”.

Efter att ha sett om filmen har jag svårt att se någon seger, vare sig för patriarkalismen eller för den specifike man Dafoe spelar. Hans ensamhet i slutbilderna av skogen som alltmer fylls av ansiktslösa kvinnor är om något ett nederlag. Handlar det om den vilsne Mannen i Kvinnoskogen? Nej, man bör gå längre och bortom fixeringen vid polariseringen manligt–kvinnligt. Maaret Koskinen är inne på detta när hon i Dagens Nyheter den 29 juli jämför ”Antichrist” med Ingmar Bergmans ”Tystnaden” där två kvinnor (som från början var tänkta som två män) går i clinch med varandra.

Liksom ”Tystnaden” är ”Antichrist” ett relationsdrama med två kontrahenter som inte i första hand kämpar mot varandra utan ömsesidigt betingar – förutsätter och skapar – varandra. Ju mer desperat och sörjande, stum och handlingsförlamad Gainsbourg blir, desto rationellare och mer förklarande, vägledande och handlingskraftig blir Dafoe. Ju mer hon lever i det förflutna (olyckan med sonens död), desto mer riktar han sig mot framtiden. Han sätter upp spelreglerna för dem båda. Och hon finner sig i det. Men Dafoe är samtidigt underligt tom; det är som om han befriar sig från egna känslor – inte minst sorgen – genom att Gainsbourg är så överfylld av dem. Hans beteendeterapeutiska klokhet har ett vampyriskt drag: han lever på hennes lidande och slipper därmed lida. När Gainsbourg sedan är borta är grunden för hans existens borta. På motsvarande vis är Gainsbourg helt och hållet beroende av Dafoe; hon slipper allt ansvar; hon kan fly in i sitt inres svarta hål.

”Antichrist” är en film om västerländsk dualism: hon är känsla, han förnuft, hon den outsägliga naturen, han den förklarande kulturen. Hon är dionysiskt destruktiv när hon skadar sitt barn och stympar sig själv; han apolliniskt konstruktiv när han förnekar dödens realitet och tror sig kunna lösa det som inte går att lösa. Men båda är de lika endimensionella som människor, oförmögna att hantera vad som egentligen sker inom dem, med deras relation, i världen utanför. I ”Antichrist” går inte bara två människor under utan en hel världsbild.

Carl-Johan Malmberg är författare och kritiker i SvD.

Carl-Johan Malmberg

kultur@svd.se