Den Goda Bostaden är inte samma för alla

I Sverige har vi länge varit besatta av Den Goda Bostaden. En oproportionerligt stor del av våra städer är formade av jakten på denna, genomförd av för ändamålet specialutbildade arkitekter, ingenjörer och planerare mellan 1930 och 1975. Det var dock en version av Den Goda Bostaden vars popularitet hos allmänheten var kortvarig och nu sedan länge förbytts i öppet avståndstagande.

Men vår besatthet av Den Goda Bostaden är långt ifrån över. I veckan publicerade tidskriften Fokus sin årliga lista över landets kommuner: ”Här är det bäst att bo”. Det boende som premieras på denna lista ligger mycket långt från folkhemmets idé om det goda boendet. Men den är lika enkelspårig.

Listan är sammanställd utifrån olika faktorer för livskvalitet, som fritid och kultur, jämställdhet, social trygghet, hälsa, skola och dagis. Man räknar även mindre positiva aspekter, som antalet anmälda brott, självmord och skilsmässor.

De sju översta platserna i år innehas alla av burgna villaförorter till Stockholm och Malmö-Lund. De är välmående, men det är inte här välståndet produceras. Här finns få arbetsplatser. Hit drar man sig undan från samhället för att i lugn och ro njuta av sina pengar, på tryggt avstånd från kreti och pleti.

Det allra mest slående med de kommuner där Fokus anser det bäst att bo är korrelationen med en annan lista: Av de fem överst på listan återfinns fyra bland de fem kommuner där flest väljare röstade på Moderata samlingspartiet i valet 2006.

På topp 20 hittar vi utöver hela tolv villaförorter till storstäderna fyra städer, ytterligare en förort och de tre turistorterna Åre, Ydre och Trosa. Och vilken stad i Sveriges är tillräckligt högskole-, biblioteks-, teater- och bokhandelstät för att toppa avdelningen ”Kultur och fritid”? Svar: ingen. Där tronar istället Älvdalens kommun. För fritidsfiskets skull. Är det möjligen för att det överensstämmer med kulturuppfattningen hos de politiska företrädarna för de topprankade kommunerna?

Hur parodisk listan än är kan dock bilden den förmedlar av hur vi vill bo knappast avfärdas. Tusentals mindre privilegierade villaområden vittnar om att detta är ett ideal som delas av många, kanske de allra flesta. Den kommunala planerare som ignorerar detta vittnesbörd gör det på egen risk.

Nej, det torftiga med Fokus lista är inte villaförorten som ideal i sig, utan föreställningen om att det går att identifiera ett boende som det bästa för alla. Idén att det optimala boendet kan vara föremål för konsensus eller önskningar hos den genomsnittliga medborgaren är grundproblemet.

Vi har naturligtvis ett oändligt antal ideal. Det som saknas är insikten om att det är största tänkbara utbud av olika möjligheter att bo som måste vara målet.

Jag tänker därför göra en egen lista. Där ger ett heltäckande och sammanhängande kommunalt gatunät höga poäng liksom billiga bostäder, bra kollektivtrafik och hög andel hyresrätter. Där skall, i kontrast till Fokus lista, det kosmopolitiska premieras: största möjliga utbud av varor, tjänster, livsstilar och hög andel utlandsfödda i relation till befolkningen ger maxpoäng. Heta favoriter i år är Malmö, Norrköping och Helsingborg. På Fokus lista ligger de på plats 193, 240 respektive 205 bland Sveriges 290 kommuner.

Ola Andersson är arkitekt.

Ola Andersson

litteratur@svd.se