Blivande svensklärare behärskar inte svenska

"Romanen innefattar en sorts längtan, en längtan som Martin uttalar ibland. Detta är en längtan efter något annat, något mer ut av livet. // Även om detta inte är någon deckarroman så är den spännande ändå. Det som är spännande med Martin är att han levde ett liv under en tid man som läsare kanske inte vet så mycket om. Hans del i romanen står för det som är lite okänt, vilket kan vara svårt att relatera till. På detta plan tilltalar författarens intresse för den förflutna tiden och vad som pågick i Sverige under 1900-talet. Eftersom Martin har en central roll vill läsaren få reda så mycket som möjligt om honom, han sitter inne på att historia och bakgrund. Genom hans liv kan läsaren få ledtrådar om vad som kanske sker i nästkommande generation, något som höjer spänningsfaktorn. // Här leder Martinson läsaren, tankar om vad som ska hända dyker upp. Frågor om Martins liv, om Inez och Klara planteras och man blir nyfiken på vad som ska hända."

Så här låter det i en c-uppsats under arbete av en
svensklärarstudent som har valt ämnet svenska som fördjupning i sin examen. Vederbörande kan någon månad efter att examensarbetet färdigställts ta plats bakom katedern i en högstadie- eller gymnasieskola i Sverige. Och vad värre är: denna student tillhör inte den absoluta bottennivån när det gäller stavning och meningsbyggnad. Som framgår av studenten Emma Erikssons artikel på Brännpunkt den 31 mars är ett exempel som det ovanstående snarast toppen på ett isberg av särskrivningar, syftningsfel, subjektslösa meningar etcetera.
Situationen är givetvis alarmerande. Är det detta som man velat uppnå från lärarutbildningskonventets sida, där man talar om att den nya lärarutbildningen syftar till att - som man säger i sitt svar på folkpartiets kritik - förbereda de blivande lärarna på "ett komplicerat kunskapsuppdrag som kräver inte enbart djupare ämneskunskaper utan också förmåga att välja ut, förmedla, och skapa förutsättningar för elevernas lärande"?

Som framgår av citatet från examensarbetet ovan, står och
faller alla fina pedagogiska ambitioner med kravet på ämneskunskaper: har man själv inget fungerande språk, kan man inte heller problematisera lärandet av språk - och besitter man inte fundamentala kunskaper om exempelvis svensk historia kan man inte på ett självständigt sätt välja ut och kritiskt granska det stoff som skolelever ska ta till sig i historieämnet.
Folkpartiets krav på ökade ämneskunskaper i form av undervisning förlagd till universiteten framstår i detta läge som synnerligen berättigat. Men om man ser till just de bristfälliga svenskkunskaperna krävs därtill att man på universitetens svenskinstitutioner gör upp med de värsta avarterna av språkliberalism. Den tilltagande relativiseringen av vad som är relevant kunskap är rent generellt ett hot mot elever från mindre studievana hem.

Det är en sådan hållnings konsekvenser som vi nu kan se - i form av kullar av studenter som på gymnasiet aldrig fått sina språkliga alster korrigerade, därför att deras lärare undervisar efter den från
tv-programmet Värsta språket kända devisen att man kan uttrycka sig lite hur som helst och att det är förtryckande att påstå att ett sätt att stava och bilda meningar är bättre än något annat.
Det man kunde önska i detta läge är därför en mer offensivt språkvärnande attityd från svenskinstitutionernas sida. Vidare skall inte de studenter som skall bli lärare i svenska kunna välja bort en ämneskompetent undervisning vid universiteten i form av till exempel stilistik och grammatik. Frågan är dock om man inte för att ha utbyte av en sådan undervisning dessutom bör genomgå någon form av inträdesprov som visar att man åtminstone kan konstruera grammatiskt korrekta meningar i skrift.