Naomi Klein, debattör i frågor om globalisering och civila rörelser, gör Sydafrika till offer. Efter apartheid, skriver hon i sin nya bok ”Shockdoktrinen”, kompromissade ANC om det krav på inflytande över närings­livet som funnits inskrivet i partiets frihetsstadgar, ”Freedom Charter”, sedan 1955. Nationaliseringen av naturresurser och industrier blev inte av, inte heller någon omfattande omfördelning av land. Trycket från kapitalägare och kreditgivare var stort och ANC:s för­handlingar med apartheidregimen inför de fria valen 1994 fokuserade överhuvud taget mest på politiska rättigheter. Kvar blev en skev ägarbild som förklarar varför de socioekonomiska klyftorna i Sydafrika kvarstår och till och med ökar.

Berättelser som denna är vanliga i Kleins kritiska tradition och inbegriper termer som strukturanpassning och nyliberalism, rentav imperialism och plundring. Och visst. Att uppluckringarna på finansmarknaderna och utförsäljningen av statliga företag har ­legat i konflikt med avsikterna i ANC:s frihetsstadgar kan verka klart. Men lika klart är i så fall att ANC länge har haft en splittrad ekonomisk helhetssyn.

Thabo Mbeki, partiets ekonomiska chefsförhandlare i början av 1990-talet, formade sina perspektiv i exil i Storbritannien under epoken Margaret Thatcher och använde denna erfarenhet som garanti i sina möten med näringslivet. Som president från 1999 har han lett en regering som prioriterat tillväxt före omfördelning. Han talar själv om Sydafrikas ”två ekonomier” – en realitet som han både ärvt och ­bidragit till att befästa.

Offermyten fungerar alltså inte utan justering. Och kanske blir dess brister som tydligast i förhållandet mellan Sydafrika och Zimbabwe. De två länderna utgör varandras största exportmarknader i Afrika men det hindrar inte att sydafrikanska bolag och koncerner gynnas närmast ensidigt. Redan apartheidregimen var påfallande instrumentell när den gjorde grannlandet i norr beroende av sydafrikanska produkter och transportvägar.

Trots demokratisering i Sydafrika och ekonomisk ­kollaps i Zimbabwe råder samma förhållande idag. Företrädare för sydafrikanskt näringsliv pläderar för reformer men stärker samtidigt sin ställning på en marknad i fritt fall. (Zimbabwes inflation räknas i flera tiotusental procent medan arbetslösheten ligger nära 80 procent.) Guld och platina, exempelvis, bryts i Zimbabwe av gruvbolag som köpt koncessioner till vrakpriser och exporterar råmaterial ”hem” till Sydafrika för förädling. Mönstren liknar dem i andra branscher. Vinsterna är betydande.

Den stora frågan är ifall den sydafrikanska staten samtycker. Mbeki har i flera år bedrivit ”tyst” diplomati gentemot Robert Mugabe och hans parti Zanu-PF men logiken förblir oklar. Ovilja att dominera är en förklaring, respekt för Mugabe som frihetsikon en annan, vänskap mellan folken ytterligare en. Det senare är ett bärande tema i det panafrikanska credot i ”Freedom Charter”.

Mer cyniska analyser påstår att Zanu-PF är en bättre handelspartner än vad oppositionspartiet MDC skulle vara och att det förklarar den sydafrikanska strategin att uppmuntra reformer under kontinuitet snarare än genom maktskifte. Solidarity Peace Trust, en obunden kyrklig organisation som bevakar mänskliga rättigheter i regionen, hävdar i en ny rapport att ­förhållandet bör undersökas närmare. Aktivistiska forskare och kritiker som Shawn Hattingh och Dale McKinley tvekar för sin del inte att tala om just imperialism och ger exempel på hur också sydafrikanska statliga företag aktivt stärker närvaron i Zimbabwe. ”Gamarna har nedstigit”, skriver Hattingh, och det har ingenting med safari att göra.

Anders Carlsson är doktorand i idéhistoria och skribent. Han var bosatt i Sydafrika 2001–2005.