Vem minns ännu Knutby? Lugnet har lagt sig, straffen är utmätta och inte ens försöken att lansera Kristi brud som schlagerstjärna får något riktigt genomslag i mediebruset. Det är tid för eftertanke. Hur ska vi förstå de fasansfulla händelserna i det lilla uppländska samhället?

I en ny bok, ”Inte bara Knutby. Drömmen om det fullkomliga” (Natur och kultur) tar prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand sig an detta ämne. Efter att ha tagit del av det som skrivits om fallet i olika sammanhang lyfter han fram två omständigheter som de viktigaste orsakerna till mordet och mord­försöken: dels den speciella relationen mellan Sara Svensson och Helge Fossmo, kända som barnflickan respektive pastorn, dels den religiösa kultur som rådde i församlingen i Knutby. Bergstrand vänder och vrider på historien och använder såväl sin religiösa som psykologiska kompetens för att söka förstå. En utgångspunkt är formuleringen i det rättsmedicinska utlåtandet om Sara Svensson, enligt vilket hon led av en ”ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Det är en ovanlig skrivning, genom att religiösa idéer kopplas samman med psykisk sjukdom.

Så vem skulle vara mer ägnad att förstå Svensson än en som likt Bergstrand är såväl präst som ­psykoterapeut? Mest övertygande är Bergstrand när han närmar sig Svensson i rollen som terapeut. Han lyfter fram det oskuldsfulla draget hos henne och menar att det var hennes barnsliga natur som gjorde att hon förlitade sig på de starka personligheter hon mötte i Knutby. Det var också detta, menar Bergstrand, som gjorde att många så snabbt såg henne som ett offer snarare än en förövare.

När det gäller Fossmo känns de psykologiska förklaringarna inte lika övertygande, även om man kan beundra Bergstrand för modet att söka förstå en person som av allmänheten blivit så entydigt dömd och förskjuten.

Men hur är det då med religionens roll i detta? Berg­strand pekar på tron på Jesu snara återkomst som en bidragande orsak till att Sara Svensson gick in i rollen som mördare. En fråga som han förvånande nog inte ställer är om det alls är rimligt att låta religiösa idéer ingå i en sjukdomsdiagnostik.

Den diagnos som Sara Svensson fick är som Berg­strand påpekar unik, men det är inte första gången i historien som religionen läggs på sjukbädden. I själva verket kan denna form av diagnostik ses som ett utslag av en västerländsk utveckling där vissa religiösa idéer setts som kuriösa och kanske till och med farliga.

Men – bör man inte vara mer försiktig när det gäller utpekandet av religiösa idéer som orsak till brottsliga handlingar? Det är märkligt att Bergstrand inte stannar upp vid den frågan. Riktigt oroad blir man när man tar del av hans resonemang kring vilken typ av religiösa idéer det är som kan ses som orsak till sjukdom i fallet Sara Svensson. Enligt Berg­strand är det de apokalyptiska sidorna av religionen som spelat en viktig roll i det blodiga dramat. Han varnar också på ett mer generellt plan för att visioner om det fullkomliga, religiösa såväl som politiska, kan leda fram till ondskefulla handlingar.

Och visst visar historien på att sådana visioner faktiskt fungerat som förevändning för bestialiska gärningar. Men är man inte ute på farliga vatten om man sammanställer själva visionerna med psykisk sjukdom? Särskilt oroande är sådana resonemang i en tid som vår då drömmar om en bättre värld framstår som alltmer suspekta. Det är lätt att i förlängningen av detta se hur också politiska visioner skulle kunna patologiseras och anföras som orsak till olika typer av brott. När får vi se det första utlåtandet om tron på det klasslösa samhället som ett led i en psykiatrisk diagnos?