KOMMENTAR | Livets slut

"Vi behöver en ny attityd till döden och åldrandet, inte bara till de gamla själva. Det måste bli naturligt igen att dö när den aktiva tiden är förbi. Vi måste lösa problemen med de gamla, inte mot dem."
Så heter det i Carl-Henning Wijkmarks "Den moderna döden" från 1978 som nu getts ut på nytt. Men den som talar är ingalunda Wijkmarks språkrör utan en starkt satiriserad fiktiv byråkrat, departementsdirektören Bert Persson som leder en projektgrupp kring frågor om människans slutskede, närmare bestämt kring hur man för att rädda samhällsekonomin ska kunna manipulera de gamla till att gå med på dödshjälp när de fyllt 70 eller - högst - 75. För Persson är allt prat om livets okränkbarhet humanistiskt svammel. Dödshjälp skulle erbjuda både trygghet och en sista chans att visa solidaritet. "Du har haft ditt liv, du har gjort ditt, vi andra hoppas du är nöjd. Tack ska du ha i alla fall. Och skulle du å din sida vilja tacka samhället för vad det gjort för dig, så vet du nog vad du kan göra. Inte? Åjo, just det. Det är bara som att somna in efter en lång arbetsdag."

Jo, Bert Persson och hans trendigt akronymiska projekt Mäss (Människans slutskede) är avskyvärda genom att göra människovärde till en fråga om marknadsvärde men när jag läser alla dessa artiklar om hur evigt liv i princip borde vara möjligt börjar jag ändå känna något som nästan liknar sympati för honom. Också SvD har haft artiklar av det här slaget: den 7/11 ifjol presenterades dels den brittiske biogerontologen Aubrey de Grey som hävdar att man ska kunna bryta ner döden till ett antal orsaker och tillstånd som ska botas under livets gång, dels den amerikanske embryologen Stanley Shostak som menar att man ska kunna manipulera embryon så att de aldrig kommer i puberteten och att människan därmed får evigt liv - om än i en elvaårings kropp.
Är det trots allt inte rimligt att hävda att solidariteten - solidariteten med de ännu ofödda och med världens fattiga, snarare än med dagens svenska skattebetalare - kräver att vi accepterar att vår stund på jorden är och skall vara begränsad? Har han inte rätt i att något gått snett i vårt förhållande till döden?

En god vän skickade mig ett citat ur en regeringsproposition 1984/85. På sidan 150, avsnitt 2.2 med rubriken "Dödlighet" står det: "Sverige har i dag en i internationellt perspektiv exceptionellt låg dödlighet." För egen del vill jag ha ett samhälle - och framförallt en vård - som bejakar det faktum att dödligheten faktiskt är hundraprocentig, till och med i Sverige. Som bejakar både utveckling och avveckling: skulle ni verkligen vilja vara elva år i evighet?
Om jag den dag doktorn ger mig ett svårt besked ska kunna säga "varför inte jag?" snarare än "varför just jag?", måste jag ha tillgång till en vård som uppfattar döden som något annat och mera än ett medicinskt misslyckande, en pinsam överraskning som när en turist dör på ett semesterhotell. Den vården finns ju - den heter palliativ vård - men den ägnas långt mindre resurser än alla nya, dyra (allt dyrare)
cytostatika. Den strävar inte till att bota utan till att lindra och trösta, till exempel genom att hålla den svårt sjuka smärtfri.

Till skillnad från Bert Persson och livsförlängningsprofeterna respekterar den svagheten och beroendet: vår sista tid, vår tid som svaga och beroende, kan vara en omistlig tid, en tid då vi tar avsked av våra närmaste, blickar tillbaka på våra liv, gör bokslut, gör oss färdiga. Det är ett tidens tecken att de flesta tycks tro att den goda döden är en plötslig död, en död man inte själv vet om: den palliativa vården däremot visar på en mening med döden, döendet. Den palliativa vården kan rentav hjälpa oss till den solidaritet som uttrycks i den gamla gravskriften där en död talar till en levande: "Vad du är har jag ock varit / vad jag är skall du ock bliva."

Merete Mazzarella är professor i nordisk litteratur.