Konstnären Lars Vilks har i några teckningar framställt Muhammed som en hund, som av många muslimer betraktas som ett orent djur. Alltså måste konstnären mena att islams profet är oren. Han är ett lydigt redskap också, på en teckning apporterar han ett bälte med dynamit till en förmodad självmordsbombare.

Vilks plockar några genant enkla poänger på sina teckningar, eftersom ingenting är så lätt som att kränka troende människors känslor, i synnerhet inte om de tillhör en religion som är främmande för en själv.

Fråga mig, jag förstörde en kväll med några goda vänner i Paris för flera år sedan genom att i svepande ordalag raljera över att katolska kyrkan skyddade gamla nazister. Helt fel i sak hade jag ju inte, Adolf Eichmann fick till exempel hjälp av katolska präster att fly till Latinamerika. Dessutom hade vi diskuterat och skvallrat om politik hela kvällen, och flera i sällskapet tog med sadistisk vällust heder och ära av några franska politiker. Men när jag yttrade mig om katolska kyrkan vände stämningen tvärt.

En katolsk man – journalist precis som jag – blev så provocerad att han exploderade i en ursinnig anklagelse om självgoda lutheraner som alltid vet bäst. Sedan rusade han ut.

Jag tänker alltid på den händelsen när man i debatten – som nu om refuseringen av Lars Vilks teckningar – säger att muslimer måste lära sig att tåla kritik och satir. Men även stabila, välutbildade och vanligtvis toleranta katoliker i Paris kan alltså känna sig djupt kränkta. Att kritisera en religion, eller en religiös institution, är som att säga till någon: du är ful och du borde bli vackrare. Den som angriper religionens symboler och företrädare måste därför veta vad han/hon ger sig in på, och inte jämra sig när reaktionen kommer.

Problemet med Lars Vilks teckningar är att de inte riktar sig mot något annat än själva religionen. Han ger muslimerna fingret för att de är muslimer och för att de har en profet som de anser vara helig. Vilks påstår på sin hemsida att teckningarna ingår i en västlig tradition som ifrågasätter föreställningar om okränkbar helighet. Jag har därför ett anspråkslöst förslag till Vilks: varför inte rita en modern judesugga?

Judesuggan är en medeltida antijudisk karikatyr som framför allt finns i kyrkorum och som – med vissa variationer – visar hur några judar diar en sugga och äter hennes avföring. Den ifrågasätter helt klart föreställningen om okränkbar helighet, det vill säga vad andra uppfattar som heligt. Judesuggan är avbildad i olika kyrkor i Europa, bland annat i Martin Luthers Wittenberg, i Regensburg och i Köln. En av de märkligaste finns i Uppsala domkyrka, där den ingår i en svit reliefer på korpelarna som visar livets väg med dygder och laster. De kristna har dygderna, medan ­judarna svarar för lasterna. Domkyrkans judesugga anses symbolisera högmodet.

Judesuggan finns framför allt i den tyskspråkiga världen, och fick en framskjuten plats bland nazisternas antisemitiska symboler. ”Schlagt tot den Walther Rathenau, die gottverdammte Judensau”, sjöng extremister om Weimarrepublikens judiske utrikesminister. Och 1922 sköt de ihjäl honom.

Under senare år har kyrkornas bilder av judesuggan debatterats häftigt i den tyskspråkiga världen. Är det rätt att fortfarande visa upp dessa grova antijudiska bilder? I Basel har den tagits bort, i Wittenberg har en plakett med förklarande text satts upp.

Om nu någon konstnär får för sig att kritisera ­Israels politik genom att teckna en grupp israeliska ministrar runt en judesugga, skulle det vara märkligt om den bilden refuserades? Och skulle man försvara konstnärens rätt att skända med att säga att ”judar måste lära sig att tåla kritik”?

Ingmarie Froman är frilansjournalist.