Många känner sig idag kallade att förklara för sina medmänniskor att de ska sluta tro – sluta ”vara religiösa” – och att övertyga sin samtid om att det inte finns någon gud. Här i vårt land är det Christer Sturmark med flera som bedriver denna opinionsbildning under beteckningen Humanisterna. I den stora världen är det framför allt den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkin, han som så övertygande beskrivit ”den själviska genen”, som tagit strid mot allt vad han ser som farliga irrläror (”The God Delusion”).

Och visst kan religion vara farlig. När onda gärningar utförs i religioners namn – det har vi genom tiderna sett otaliga prov på – är det farligt. Om barn och unga får sin världsbild färgad av föreställningar om en gudsvilja som kräver utförande av skadliga handlingar är det förödande. Det hände för några år sedan i Knutby, där pastorn bearbetade barnflickan med sådana metoder. Att skolor får lära ut Gamla testamentets – eller någon annan religions – idag ovedersägligen motbevisade skapelseberättelse som vetenskaplig sanning är oacceptabelt.

All form av fanatism är farlig, inte minst den som har någon form av religiöst förtecken. Att blanda ihop religion och politik kan leda till diskriminering av människor och till djupt olyckliga låsningar i viktiga och svåra politiska frågor.

När detta är sagt måste man ändå förundras, och le lite grann, åt dem som går till storms mot religiös tro som företeelse. ”Det finns ingen gud, så det så! Det vet vi, ni har fel!” Menar de detta är det med förlov sagt naivt. Att söka efter, att ”tro” på en gud eller idag oftare på något utanför de dimensioner vi uppfattar med våra sinnen, är något djupt mänskligt – något som följt homo sapiens genom hela vår historia. Det är uppenbart att benägenheten för och behovet av en sådan känsla är lika inbyggda i människan som hunger, törst och sexualdrift. Att bekämpa denna inre längtan hos sina medmänniskor är inte bara hopplöst utan kan också vara förmätet. Det är ju särskilt i samband med sorger och förluster som människor söker stöd och hjälp i dessa föreställningar.

Kanske har jag fel. Kanske är det inte detta som Björn Ulvæus vill bekämpa när han sällar sig till Sturmark och de andra ”humanisterna” (DN Debatt 21/7). Det är frestande att citera Einstein, som enligt Walter Isaacsons nyutgivna biografi ”His Life and Universe” kom längre än alla andra i att upptäcka den innersta sanningen om universum: ”The fanatical Atheists are creatures who cannot hear the music of the spheres.” Det är svårt att tro att Ulvæus saknar det musikörat.

Hur människor föreställt sig detta, hur man försökt och försöker beskriva det, måste förstås utifrån våra begreppsvärldar, där benägenheten att personifiera, att se en ”gud”, är naturlig. Vi använder bilder av sådant vi människor under olika förhållanden haft och har att tillgå. På dalmålningarna har Gud uppenbara likheter med kungen, Karl XIV Johan. Lätt att förstå, knappast något att fördöma.

Den uppmärksamhet som ateism-förspråkarna fått i dagens svenska debatt är lite förvånande. Man slår in öppna dörrar hos dem man når. Andra känner sig kränkta i sin rätt att ha en personlig tro. Försiktigtvis exemplifierar man främst med kristnas tro; judendom och islam är ju betydligt känsligare att kritisera. Flera svenska kulturdebattörer drivs uppenbart, och kanske av goda skäl, av ett behov att frigöra sig från en frireligiös barndomsmiljö (Gardell, Jersild). Men följden har blivit att etiska aspekter ofta viftas undan som religiösa osakligheter. Den känsliga frågan om användning av mänskliga ägg och embryon i forskning och sjukvård definierades i en kampanj av DN:s Hans Bergström som ett val mellan religion och vetenskap. Därmed uteblev den nödvändiga debatten om hur man hindrar en exploatering av kvinnor i u-länder i jakten på förlängt liv i västvärlden.

Humanism?