Det händer att respekterade och normalt sett nyanserade kulturpersonligheter hakar upp sig på samtidskonsten. Det pekas med hela handen och fördomsfullhet och okunskap staplas på hög. PO Enqvist talade i en artikel i Dagens Nyheter 2005 om sin misstro mot installationer som, enligt honom, bara existerar genom konstkritikens snillrika analyser. Därmed fördömer han ett av efterkrigstidens mest vitala konstuttryck. Men precis som det finns bra och dåligt måleri finns det bra och dålig installationskonst. Det är inte trovärdigt att på detta sätt stigmatisera ett konstnärligt uttryck eller erkänd metod.

Interventioner och social kritik med performanceinslag ingår sedan 70-talet som ett moment i konstnärliga installationer genom konstnärer som Hans Haacke och Gordon Matta Clark samt på hemmaplan via Fia-Stina Sandlund, Pål Hollender och Elin Wikström, den senare professor vid Konsthögskolan i Umeå.

Den senaste veckan har press, tv, radio och bloggare kastat sig in i en alltmer polariserad debatt med anledning av Konstfackstudenten Anna Odells simulerade psykos och dess efterspel. Sedan hon en onsdagskväll för knappt två veckor sedan slängt sina stövlar och sin jacka från Liljeholmsbron blev förbipasserande rädda att hon skulle ta livet av sig. Polis larmades och Odell kördes i handfängsel till psykakuten på St Görans sjukhus där hon placerades i bältessäng och tvångsinjicerades med lugnande medel.

Morgonen därpå avslöjade Anna Odell sin kupp för personalen, som anmälde henne för våld mot tjänsteman, försök till våld mot tjänsteman samt falskt alarm.

I debatten har den ena sidan försvarat konstnärens rätt att med okonventionella metoder skärskåda systemfel i samhället. Den andra har anlagt ett renoldat moraliskt perspektiv och talat om slöseri med skattemedel och bristande forskaretik. I själva verket är det inte möjligt att ta ställning till verkshöjden i Odells undersökning förrän konstprojektet presenterats i alla sina förgreningar på Konstfacks kandidatutställning i maj. Ett sannolikt scenario är att polisanmälningarna kommer att vara prydligt inramade. Möjligen kommer det också att finnas ljud- och filmupptagningar för att ge resonans åt projektet. I sociala interventioner rör det sig vanligen om en kartläggning som på gott och ont tangerar undersökande journalistik.

Jag är inte säker på att Anna Odell publicitetshungrigt sökt en plats i solen så tidigt i sitt projekt. Den springande punkten är istället: Vem läckte till medierna? De svarta rubrikerna i pressen var ett faktum innan polisanmälningarna blivit offentliga.

Överläkaren David Eberhard anser att Anna Odells interventionen är i samma klass som gråtande barn och orrspel. Den nedlåtande tonen och den lättvindighet med vilken han attackerar Odell i pressen är olycklig. Men även på ett intellektuellt plan glappar det. Eberhard kan omöjligt bedöma konstprojektets status utan att ha tagit del av slutresultatet.

Oavsett konstnärlig halt vittnar Anna Odells intervention om en psykvård i resurskris. Det är angeläget att få en djupare belysning av hur samhället tar hand om de patienter som är i mest behov av vård, många av dem är självmordsbenägna. En sängplats kostar drygt 11 000 kronor och allt tyder på att Konstfack står för notan. Kanske kan det betraktas som ett projektbidrag till ett, som det verkar, angeläget examensarbete.