Från den egna skoltiden minns vi nog alla vissa lärare som betydligt mer inspirerande än andra. Och vad framgick av den uppmärksammade tv-serien om klass 9A på Johannesskolan i Malmö, som visades på SVT i våras, om inte att elevers skolframgångar beror på deras lärare och att de problem som finns i dagens skola bäst kan avhjälpas av duktiga, engagerade pedagoger (möjligen i kombination med disciplinerande tv- eller övervakningskameror)?

Tyvärr är det inte så enkelt. Ett ensidigt individorienterat perspektiv, som uteslutande fokuserar på läraren, riskerar att osynliggöra det faktum att strukturella faktorer på det stora hela är betydligt mer bestämmande för såväl undervisningens utformning som elevers studieresultat. Och trots att utbildning kan vara intellektuellt frigörande och möjliggöra enskilda individers klassresor finns det i själva verket starka skäl att hävda att utbildningssystemet i sin helhet fungerar socialt konserverande och reproducerande.

Den som med större skärpa än någ­on annan analyserat detta är Pierre Bourdieu, den franske sociologen och antropologen som dog 2002. Flera av hans böcker är sedan tidigare översatta till svenska, och nu har också hans och Jean-Claude Passerons gemensamt skrivna ”Reproduktionen. Bidrag till en teori om utbildningssystemet” utkommit i svensk översättning av Gunnar Sandin (Arkiv förlag, 296 s). I ett utmärkt förord presenterar ­Donald Broady Bourdieus tänkande och placerar in ”Reproduktionen” i dess historiska och intellektuella sammanhang, vilket är välkommet eftersom det är fråga om en av Bourdieus mest svårtillgängliga texter med en abstraktionsnivå som inte sällan får läsaren att kippa efter andan.

Det franska originalet publicerades 1970, det vill säga för snart 40 år sedan i ett land som alltsedan ­franska revolutionen haft ett utbildningssystem som karaktäriserats av att vara extremt hierarkiskt, elitorienterat och exkluderande. Redan detta förhållande gör det klart att mycket i ”Reproduktionen” inte utan vidare låter sig föras över till dagens svenska förhållanden. Inte för intet har den högre utbildningen i Sverige på ett enastående sätt demokratiserats under de senaste fyra decennierna, vilket lett till att närmare 50 procent av dagens ungdomar påbörjar studier vid högskolor och universitet. Samtidigt spelar den formella utbildningen en betydligt mindre avgörande roll i Sverige idag än vad som var fallet i Frankrike 1970. Det som Bourdieu och Passeron kallar utbildningskapital – skolgång, utbildningslinjer, universitetsstudier, examina etcetera – är numera i många sammanhang underordnat det ekonomiska och sociala kapitalet.

Trots detta är analyserna i ”Reproduktionen” fort­farande skrämmande aktuella. Ännu i 2000-talets Sverige utgör skolan, eller rättare sagt utbildningsväsendet i dess helhet från förskola till universitet, den centrala institutionen i den ständigt pågående reproduceringen av den dominerande ideologin. Det är inte bara det att klasskillnader återskapas och cementeras, utan skolsystemet bidrar också till att det framstår som naturligt att privilegierade grupper har sina privilegier och att de mindre lyckligt lottade anser att deras egen ofördelaktiga position är helt i sin ordning, som ett resultat av bristande skolgång, avsaknad av formella meriter och kanske rent av bristande begåvning. Som den franske filosofen Gustave Gudsorf uttryckte det: ”Läraryrkets uppgift är alltså att underhålla och främja denna ordning i folkets tankar, en ordning som är lika viktig som ordningen på gatorna och på landsorten.”

Att det förhåller sig på det viset är en betydligt mer pessimistisk slutsats än det individualistiska, lärarorienterade hallelujabudskap som basuneras ut inte bara i tv-programmet 9A utan också från många andra håll i dagens samhälle, men det är knappast mindre sant. Men bara för att man medger det och inser värdet av Bourdieus och Passerons utbildningssociologiska analyser, behöver man inte sluta hylla lärare som gör allt vad som står i deras makt att rubba de sociala determinanterna och därmed göra skillnad. Tvärtom.

Anders Burman

Anders Burman är idéhistoriker.