Presidentvalet i USA år 2000 var en obehaglig överraskning för alla som trodde på en rationell och effektiv demokrati. Inte bara de små marginalerna mellan George W Bush och Al Gore utan också alla fel och brister som avslöjades i de mekaniska röstningsmaskinerna fick många amerikaner att tvivla. Men skam den som ger sig. Kongressen avsatte 2002 tre miljarder dollar till att rusta upp valproceduren och hoppades att nya maskiner skulle uppfylla drömmen om en automatiserad demokrati. Somliga distrikt och delstater valde till och med att överge användningen av valsedlar helt och köpte in genomgående datorbaserade modeller. För vad vore väl skönare än att rösta direkt på en datorskärm?

I dag råder förvirring kring denna typ av röstningsmaskiner och skälet är att kongressen slängde ut ärendet på en svagt reglerad marknad. Upphandlingen är alltså decentraliserad och distrikten och delstaterna har fått välja mellan kommersiella produkter från flera olika företag. Någon enhetlig standard finns därför inte utan utformningen kan variera. Detta är i sig inget problem. Däremot är det problematiskt att företagen såsom aktörer i konkurrens betraktar maskinernas programvaror, själva styrningen av dem, som företagshemligheter.

Mellanårsvalet i november gav ett belysande exempel. En otydlig skärmbild – tror man nu – gjorde då att 18 000 väljare i det trettonde valdistriktet i Florida inte såg valet (bland många andra) till kongressen i Washington. Vinstmarginalen på 369 röster till förmån för republikanen Vern Buchanan var minimal i jämförelse. Men skärmbilden är bara en del av ett större komplex. Precis som i vanliga datorer kan programmen i röstningsmaskinerna vara opålitliga och det finns exempel på val i andra delstater där röster har försvunnit på grund av programmeringsfel. Dessutom finns risk för manipulation. Att Buchanans motkandidat, demokraten Christine Jennings, skulle kräva granskning av maskinernas grundläggande programvara, källkoden, var lika väntat som rimligt.

Och därmed skrev berättelsen nästan sig själv. Buchanan försvarade röstningsmaskinernas integritet och skyllde skamlöst på väljarna medan Jennings kunde exploatera populära bilder om hur Big Business och politiker styr landet i allians. Hennes förlust i domstol i slutet av december utan att någon hade fått insyn i källkoden gav ytterligare bevis på behovet av protest underifrån.

Det här är inga nyheter. Jimmy Carter och James Baker ledde under 2005 en utredning om förtroendet för valsystemet i USA och rekommenderade att källkoderna måste kunna granskas offentligt vid omstridda valresultat. Ny är däremot insikten om att staten inte heller har kontroll över certifieringen av röstningsmaskinerna. I början av januari avslöjade New York Times att de slutgiltiga testerna, mellan produktion och leverans, läggs ut på entreprenad till företag som inte behöver offentliggöra sina metoder – och som uppenbarligen inte lyckas registrera alla funktionsfel. En rent bisarr intressekonflikt är att det är tillverkarna själva och inte staten som finansierar och beställer dessa tester.

Är larmen överdrivna? Inte heller val med manuella metoder är helt säkra. Men ytterst handlar det om att den mest grundläggande mekanismen i en demokratisk rättsstat måste vara synlig. Florida byter nu till en valprocedur med valsedlar av papper som räknas maskinellt genom optisk inläsning. Troligen är det ett varsel om nya federala initiativ där nya dollarmiljoner ska fördelas på marknaden för röstningsmaskiner. Kongressen står då inför utmaningen att försöka överkomma de fobier för regleringar av näringslivet som är så utbredda inom det politiska systemet i USA. Terapin blir obehaglig men lättnaden stor efteråt.