Regissören Jan Troell och producenten Thomas Stenderup anklagade nyligen (DN 17/10) SF Bio för att svensk film inte får plats på biograferna. Med deras egen kritikerhyllade film ”Maria Larssons eviga ögonblick” som exempel gick de loss på bolagets ­dominerande position på biografmarknaden.

Den viktigaste frågan riktade de dock till Svenska Filminstitutet, när de undrade om det är ”filmpolitisk klokt och moraliskt rätt att använda 250 miljoner kronor årligen till stöd för produktion av svensk film när den får så svårt att nå en publik”.

Frågan är bra, men i dagens filmlandskap felaktigt ställd. Troell och Stenderup utgår från att biografen fortfarande är det viktigaste visningsfönstret, samtidigt som filmen aldrig har haft en så stor publik – men på andra håll.

Det finns filmer som går upp i få kopior och inte når publik över hela landet, ja. Men vill folk se film på bio? Här talar siffrorna sitt tydliga språk: sedan 1990 ligger besöken på svenska biografer kring 14 miljoner årligen – med glädjegupp när filmer som ”Sagan om Ringen” visats. Betyder detta att svensken, som 1963 gjorde 40 miljoner biobesök, har slutat se film? Knappast: siffran för dvd-försäljning och -uthyrning var i fjol 38 miljoner och nedladdningen – ­legal som illegal – ökar.

Utifrån dessa fakta bör man omformulera frågan och se vad SFI gör för att undvika beroendet av en dominerande aktör för att nå ut med svensk film. Söker man svaret i Filminstitutets ”Handlingsplan för insatser inom biograf och distributionsområdet 2008-2010” så ser man att fokus nästan helt ligger på biografen. Där nämns stöd till spridning av kvalitetsfilm – på bio. Man vill bland annat uppmuntra kommunerna att satsa på biografen som en kulturpolitisk fråga.

Det är nödvändiga åtgärder, men varför avhandlas film i andra visningsfönster i bisatser, dessutom formulerade som om de konkurrerade med varandra? Övriga visningsfönster nämns marginellt i det avslutande kapitlet ”Mot en framtida filmpolitik” – men då handlar det om att göra det svenska filmarvet tillgängligt på nätet, inte om ny film.

I dagens filmavtal, som löper ut 2010, definieras långfilm som något avsett för ”biografexploatering”. Men där står också att reglerna för stöd till svensk film ”bör utformas så att de främjar en rationell och effektiv produktion och distribution”.

Biografen är inte längre förstahandsvalet när vi ser på film och att jaga biobesökare för att få ekonomin att gå ihop är inte det minsta rationellt, och dessutom spiken i kistan för kvalitetstanken som födde film­politiken på 1960-talet. Personligen älskar jag bio­grafen, men ett eventuellt nytt filmavtal måste se till verkligheten och utgå ifrån att film produceras direkt till alla visningsfönster.

En annan fråga som återkommer flitigt i handlingsplanen är den om digitaliserade landsortsbiografer. Det innebär att man utanför de större städerna får en chans att se färska filmer på bio. Inga fler bråk om kopior och valfrihet att visa Arn ena dagen och ­Troells samlade verk nästa. Detta står inte i motsats till produktion av film till alla visningsfönster – tvärtom är det ett starkt komplement. Men att digitalisera filmarvet och biograferna är en större, och dyrare, kulturpolitisk fråga som sträcker sig utanför filmpolitikens och SFI:s sfär – dessa ”digitala hus” lär användas till mycket annat – och det är sorgligt att kulturministern är så passiv kring detta.

Det är dessa frågor och inte ett tvivelaktigt monopol i en allt mer marginaliserad visningsform som är de viktigaste punkterna i svensk filmpolitik. Vare sig det blir ett nytt filmavtal eller inte.

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar