Visste den österrikiske författaren Adalbert Stifter vad som skulle ske i en källare i Amstetten ett och ett halvt sekel efter hans död? Ja, i novellen ”Turmalinen” från 1852 gjorde han det, enligt Ritchie Robertson i en välskriven essä i Times Literary Supplement från 14 maj. När en respekterad man i Stifters berättelse dör av en olyckshändelse, visar det sig att han länge haft sin dotter inspärrad i källaren. Under åratal har hennes enda kontakt med yttervärlden varit skymten av de förbipasserandes fötter genom källarfönstret. Svårt medtagen tas hon om hand och räddas med nöd och näppe till livet. Den bakomliggande orsaken till faderns övergrepp skulle ha varit att han en gång blev galen av sin hustrus otrohet och nu, som en symbolisk kompensation, vill bestraffa sin dotter.

Stifter är, enligt Robertson, långt ifrån ensam om att förebåda Josef Fritzls övergrepp mot sin familj; hos en hel räcka österrikiska prosaförfattare, kända och mindre kända, Nestroy, Franz Nabl, Karl Kraus, Elias och Veza Canetti, ända till Elfriede Jelinek i ­romanen ”Lust”, möter vi skildringar av osedvanligt bestialiska former av patriarkalt familjeförtryck.

I Elias Canettis roman ”Förbländningen” skildras portvakten Pfaff med iskall ironi: ”Vid matbordet ­påstod han sig vara anhängare till familjelivet, på natten gjorde han narr av den halvgamla hustrun. Sin rätt att aga utövade han så fort han kom hem från tjänsten. Mot dottern gned han sina rödhåriga nävar med verklig kärlek, av sin fru gjorde han mindre bruk. Alla sina pengar lämnade han hemma; de stämde alltid precis, även om han inte räknade dem, för en gång när det inte stämde, tvingades fru och dotter övernatta på gatan. I stort sett var han lycklig.” (Översättning: Eva Liljegren.)

Om denna och ett antal liknande litterära skildringar skriver Robertson: ”Detta är det kulturmönster ur vilket Josef Fritzl springer fram. Kanske blottlägger hans fall verkliga missförhållanden i samhällets hantering av övergrepp i hemmet, något som antytts i den österrikiska pressen, Men när vi ser det i sitt skönlitterära sammanhang, tycks det dessutom peka på ett djupt liggande mönster. Fritzl fanns i litteraturen innan han fanns i verkliga livet.”

Men nog fanns Fritzl också i verkligheten tidigare, det vet även Robertson. I sin artikel hänvisar han till några av Sigmund Freuds fallbeskrivningar, ”Dora” och ”Råttmannen”. I fallet Dora, menar Robertson, återfinns det patriarkala förtrycksmönstret, hon var både misshandlad av familjen och radikalt missförstådd av Freud. ”Det verkar som om Freud skyller på offret för att kunna upprätthålla faderns auktoritet”, sammanfattar Robertson.

Han hade kunnat nämna ett minst lika flagrant fall där detta stämmer till punkt och pricka: senatspresident Daniel Paul Schreber, en hög österrikisk domare och författare till en självbiografi där han bland annat berättar om sin psykiska sjukdom, en bok som Freud tolkar. Freud ser litet förenklat Schreber som en paranoiker som trängt bort sina homosexuella fantasier. Senare forskning, bland andra den engelske psykiatrikern Morton Schatzman i boken ”Förföljelse i familjen” (på svenska 1975), har lyft fram de systematiska övergrepp i ”uppfostringssyfte” som Schrebers far, en välkänd pedagog, utsatte sin son för. Bland annat handlade det om olika tortyrliknande instrument som barnkroppen spändes fast i för att växa rätt. Utifrån Schrebers barndomsupplevelser blir hans vuxna vanföreställningar på ett helt annat sätt begripliga än ­utifrån Freuds tolkningar.

Verkligheten kanske efterbildar litteraturen, som ju Oscar Wilde menade i ”Lögnens förfall”. Och de stora diktarna ”utför sina kombinationer i en värld som kommer efter dem”, som Walter Benjamin en gång skrev. Men nog verkar världen ibland hålla jämna steg med litteraturen. Skrämmande nog.

Carl-Johan Malmberg är kritiker och medarbetare i SvD.

Carl-Johan Malmberg

kultur@svd.se