Ibland blir opinionsbildare och beslutsfattares tilltro till marknaden nästan rörande. När den statliga utredningen om hyreslagstiftningen presenterades för några veckor sedan tindrade ledarskribenterna som små barn i advent vid tanken på att EU snart kommer att ge oss en ”väl fungerande hyresmarknad”. Som exempel på vad man önskade sig lyfte DNs ledarsida den 18 april fram ett exempel från Stockholm där en tvåa innanför tullarna, i Vasastan, idag kostar lika mycket i månaden som en tvåa i Tensta. Detta problem skulle marknaden raskt kunna råda bot på!

Om entusiasmen berodde på övertygelsen att en fri hyressättning skulle få fart på produktionen av ­hyresrätter och göra det attraktiva innerstadsboendet tillgängligt för fler vore den begriplig. Om hyrorna i innerstaden går upp blir hyresrätterna lönsammare. Detta skulle ju kunna antas leda till att produktionen av hyresrätter skulle öka.

Men utredare och ledarskribenter vet, lika väl som alla vi andra, att det inte fungerar så. Det finns redan idag en oreglerad bostadsmarknad där enbart säljarnas snikenhet, mäklarnas rymliga samveten och köparnas godtrogenhet sätter gränserna: bostadsrättsmarknaden. Idag kostar det dubbelt så mycket per kvadratmeter att köpa bostadsrätt i Stockholms ­innerstad som att bygga den. Ändå har inte produktionen av bostadsrätter på lång väg kunnat hålla jämna steg med efterfrågan, och bostadsrätterna blir ständigt dyrare.

Det är ingen hemlighet varför det är så: planlagstiftningen kräver en ny stadsplan för i stort sett varje nytt hus, nyproduktionen är helt i händerna på några få stora aktörer och planlagstiftningen förbjuder kommunerna att planera för en stad lika tät och attraktiv som exempelvis Vasastaden. Det gör att det inte spelar någon roll hur höga bostadsrättspriserna blir. Det leder ändå inte till produktion som motsvarar efterfrågan.

Inte ens förespråkarna för marknadshyror själva verkar tro att det skulle bli följden. Deras argumentation handlar inte om att högre priser skulle öka utbudet. Den går istället ut på att bristen skall tvinga upp priserna för att minska efterfrågan. När DN tar ­Vasastaden och Tensta som exempel och uppmanar bostadsministern att följa utredarens förslag är det inte för att de tror att det kommer att byggas fler ­bostäder av den typ som finns i Vasastan, utan för att hyresrätterna i Vasastaden skall reserveras för dem som har mest pengar.

Utförsäljningen av allmännyttan i Stockholm under nittiotalet har redan gjort tillgången till innerstaden till en klassfråga. Dess utbud av varor och tjänster, dess möjligheter till sociala kontakter och utbyten har mer och mer reserverats för överklass och övre medel­klass. Att göra våra innerstäder till ännu ett privilegium reserverat för samhällets översta skikt tycks vara det som lockar dessa marknadsförespråkare.

Skall vi lyckas få bukt med bristen på bostäder i attraktiva innerstadslägen är marknadstänkande inte på långa vägar tillräckligt. Skall våra städer även i fortsättningen vara öppna för alla istället för segregerade enklaver för välbeställda krävs en politisk ­vilja. Istället för att passivt leverera lösningar som tjänar fastighetsägarnas särintresse krävs en genomtänkt stadsbyggnadspolitik.

Attraktiva bostäder i den täta staden är inte en ändlig resurs. Vi kan bygga så att det räcker åt alla – om viljan finns. Men det kräver en politisk beslutsamhet att göra upp med de statliga normer, rikt­värden och bestämmelser som fortfarande, nästan ett decennium in på 2000-talet, har nittonhundratalets förortsbyggande som riktmärke.

Det kräver framför allt en vilja att bekämpa segregationen istället för den marknadsfundamentalism vars enda syfte är att öka åtskillnaden mellan olika grupper i samhället och reservera våra innerstäder för de redan priviligierade.

Ola Andersson

Ola Andersson är arkitekt och SvD-medarbetare.