”Ett folk som är svältfött på sanningar börjar tillverka sina egna”, skrev Comrade Fatso, zimbabwisk poet och artist, på sin blogg i förra veckan. Och fortsatte: ”Sanningar driver runt i Harare likt gatubarnen som knackar på bilrutorna vid vartenda trafikljus.”

Nyheterna från Zimbabwe under veckan efter valet den 29 mars var onekligen fragmentariska. Robert Mugabe och hans parti Zanu-PF verkade ha tappat stort mot Morgan Tsvangirai och oppositionspartiet MDC och försökte av allt att döma rädda resultatet genom att fördröja det. Men i fredags beslutade partiledningen att stödja honom om det blir en andra omgång i presidentvalet (i så fall enligt lag när ingen kandidat får egen majoritet). Mugabe är en fighter, heter det nu. Ordvalet avslöjar viss desperation men följer samtidigt en bekant logik och väcker just därför oro.

Stora värden står på spel. En oppositionsseger betyder inte bara regimskifte. Mugabe riskerar ytterst att ställas till svars för handlingar i det förflutna och man behöver inte åberopa massakrerna i Matabeleland på 1980-talet för att finna skäl till det. Redan de senare årens övergrepp – massarresteringar, massvräkningar, misshandel, tortyr, valfusk – skulle räcka till flera utdragna och uppslitande utredningar och åtal. Slipper Mugabe sådana så är det för att oppositionen ger honom amnesti i samband med ett maktskifte. Men det är i så fall något han måste försäkra sig om innan han erkänner sig besegrad.

I potten ligger också hela den världsbild som Mugabe har skapat för att legitimera sina dåd. MDC hotar en större ­nationell berättelse: den där Mugabe figurerar som ledare i en evig revolution. Av 1980-talets uppbyggliga skildringar av Zimbabwes framväxt, med samling kring en pluralistisk framtid som bärande tema, finns ingenting kvar. Istället gäller en mer oförsonlig syn på en sekellång kamp mot olika ”inkräktare”: kolonisatörer, det vita minoritetsstyret, den politiska oppositionen, västvärlden. Spinndoktorer inom Zanu-PF ställer ”patriotism” mot ”förräderi” och definierar motståndaren som en fiende till en zimbabwisk särart. Förrädaren framför andra, som det påstås utan förankring i nationens historia, är Morgan Tsvangirai.

Frågan är om denna berättelse kan omsättas i handling ännu en gång och vilka konsekvenserna då blir. Mugabe och Zanu-PF har använt den till att styra det offentliga samtalet även inför årets val men den har också använts till att skapa mening och sammanhang i statens paramilitära ungdomsläger. Där har tonåringar indoktrinerats i ”patriotism” och samtidigt utbildats i våldsmetoder. Så länge valet inte är helt avgjort finns rädslan för att Mugabe väcker denna resurs till liv. Ungdomarna har utlovats utbildning och en blomstrande framtid och i ett särskilt tragiskt scenario blir deras lojalitet med ”mugabeismen”, den hårdaste versionen av den ideologiska likriktningen, avgörande.

Eller så räcker inte bränslet för att hålla maskineriet igång. Inflationen överstiger 150000 procent och mat är en bristvara i de regioner där ungdomsmilisen annars skulle ha störst möjligheter att skrämma väljarna. Den sanning som ingen betvivlar är att valet har ägt rum mitt i en ekonomisk och humanitär kollaps.

Från ett blogginlägg i lördags:

”Om bara barn fick rösta skulle Mugabe få storstryk, säger min kompis elvaåring. ’De borde låta oss rösta eftersom det finns fler barn än vuxna /…/.’ På frågan varför hon inte gillar den gamle, säger hon: ’Han är tråkig och gammal. Han måste bort.’ Det radikala sunda förnuftet har blivit allt vanligare i Zimbabwe.”

Anders Carlsson är doktorand i idéhistoria och skribent. Han var bosatt i Sydafrika 2001-2005.